mPesa – Konsten att betala en räkning

Strömmen gick häromdagen, när jag stod i duschen – roligt värre… kolsvart! Anledningen? – Tydligen har vi inte betalat elräkningen – man gör det i förväg här… som ett telfonkort som man laddar på. Men Hur gör man? – jo – via mobiltelefonen.

Det låter inte logiskt för 5 öre, men teknologin är enormt utvecklat i Kenya. mPesa är ett agentsystem som transfererar pengar mellan mobiltelefoner. Överallt i hela Kenya finns mPesa agenter i små shoppar där man kan sätta in och ta ut pengar, precis som en liten bank.

När man sätter in pengar laddar man upp med på ett konto, som vårat cash-kort system som fanns innan VISA kortet slog igenom. Kontot är döpt genom ett mPesa nummer alias konto-nummer. Genom sms-systemet kan man sedan skicka pengar till andras mPesa-nummer.

Den som mottager en betalning får ett sms att denne har mottagit en summa shilling på sitt konto och kan hämta ut motsvarande belopp hos närmaste mPesa shopp. Kostanden för att transferera är 1.80 kr per transaktion.
Detta har utvecklats till att ta över VISA kortets funktion. Folk transfererar pengar över hela landet. Det gäller inte bara personliga transaktioner utan mPesa underlättar betalningen utav varor och tjänster. Inte bara så att transaktionen går snabbare – hanteringen av pengar blir dessutom mycket mer säkrare eftersom det flödar mindre cash ute i samhället.

mPesa är en Kenyansk uppfinning, men håller nu på att etablera sig även i England – det verkar som att det bara är en tidsfråga innan vi har det i Sverige.

Än så länge verkar systemet vara säkert från datanördar och hackers, eftersom allt är kopplat till mobiltelefonin och inte till något datanätverk. Den enda negativa biverkan som folket pratar om är just att man inte behöver träffa varandra för att betala varandra eller överföra pengar. Som en man berättade för mig blir det lite osocialt: “Om frugan eller barnen behöver pengar så kan jag ju bara skicka ett sms.” Att lämna pengar till någon är inte längre en anledning att träffas.

/E

Tillsammans är man mindre ensam

Kenya är ett väl utvecklat utvecklingsland. De har en stor medelklass där båda parter är utbildade genom grundskola, college och nu arbetande. De flesta är inom business kategorin, egna företagare som målmedvetet försöker stärka sin organisation eller sitt företag. Kenya som land har fortfarande mycket arbete kvar innan det kan klassas som utvecklat ur ett västerländskt perspektiv, men jämför man Kenya med omkringliggande länder Uganda och Tanzania så har kenyanerna kommit långt.Denna veckan har SCC haft besök från två kollegor från Zimbabwe. De är här för att ta del av hur Kenya har gjort när de har utvecklats som de gjort och fortfarande gör.

Hur har då Kenya lyckats bli så framgångsrikt?
-Cooperativ är ett utav nyckel-ordern. Befolkningen i Kenya är väldigt organiserad, inte bara i storstäderna utan även på landsbyggden. Bönder har sedan början av 1900 talet arbetat i grupperingar för att klara av de utmaningar som klimatet utsätter dem för. I Cooperativ har det utvecklats en förståelse för samarbetets fördelar som idag är spritt till organisationer och finansföretag.

Microfinans är en av de symptomer som kommit fram i cooperativ. SACCOS är en organisation spritt över hela Kenya, som samanstrålar bönder för att skapa ett kapital som de själva sedan skall kunna låna från. Det fungerar som ett banksystem, men det enda kravet på lån är att man har sparat pengar i 6 månader.

SACCOS är ett av de mest välkända strukturerade organisationer som spritt sig ut till de fattiga områdena i Kenya. Equity Bank arbetat på likande sätt, fast är sedan 2005 en kommersiell bank. Skillnaden mellan denna bank och andra banker i Kenya (KCS ex) är att Equity är de enda som fokuserar på den delen av befolkningen som inte har ett finansiellt flöde – dvs den delen av befolkningen som behöver en bank.
Men alla bönder förlitar sig inte på organisationer som SACCOS. Korruptionen finns överallt i detta land. Vissa mer utbildade kenyaner har en tendens att utnyttja sitt kunskapsövertag och utnyttja småböndernas godhjärtade sparande. VSL är ett program som fokuserar på byar som går samman för att bli ekonomiskt stärkta. Bönderna blir utbildade i bokföring och sedan är det upp till dem själva hur de vill sköta utvecklingen av ekonomin. Vissa bondgrupper sätter upp säsongsmål för hur mycket de skall spara för att sedan investera gemensamt, andra grupper sparar det de har förmågan till. Ur den sparande potten kan man sedan använda pengarna till att belåna sina egna medlemmar om de vill göra en investering eller behöver pengar till skolavgifter för barnen.

Dessa cooperative är bara basen av ett enormt hjul som snurrar i Kenya.

Idag finns:
Coop-Bank – en kooperativ bank etablerad för att jobba med dessa kopperativa organisationers ändamål,
ICA – International cooperative alliance som koorderinar alla kooperativ i Kenya
FSD – Financial sector deepening som genomför det mesta av den research som gör att kooperativ kan utveklas.
DFS – decentraliced financial services som jobbar likt SACCOS fast med mindre krav på resultat.
CRS – catholic relief services genomför utbildningar av lokalbefolkningen i hur VSL fungerar.
AMFI – Association of Microfinance institution som bland annat jobbar för att få in en microfinans minister regeringen.

Ovanpå detta håller det nu på att utvecklas ett microförsäkringsystem som skall agera som skyddsnät för småfarmares verksamhet. Det är ett väldigt spännande område som håller på att infiltreras i Kenya alltmer.

Det händer saker i Kenya – kreativiteten hänger i luften oavsett vem man pratar med. Mina två vänner från Zimbabwe åker hem med en enorm iver att påbörja sitt arbete.

Själv tar jag och pustar ut efter en veckas ständiga studie besök. Imorgon skall jag hjälpa Mike flytta skor =)

/Erica

Praktiska lösningar

Som skrivet i tidigare inlägg, har jag nu varit här i Nairobi ett tag – 3 veckor faktiskt. Även om jag bor i en helt okey standard har den sina skillnader mot lägenheten i Göteborg. Skilnnaderna gör att vardagen inte blir lika effektiv här som hemma i Sverige. På planet hit kunde jag läsa en slogan eller “line” som passar ganska bra till hur man måste anpassa sig. Det stod “ Don’t go to Africa if you Don’t have time to waste”. Det stämmer ganska bra in på levnadssättet. För att anpassa sig så hittar man lite praktiska lösningar.

När man hyr en lägenhet här i Kenya så får man bara själva skalet av lägenheten. Vitvaror köper man själv. Det innebär att vi har ett kylskåp (för det har de köpt), men ingen spis. Vi lagar maten över en gasol platta. Det tar därmed tid att laga mat. En allmän lösning på detta är restaurangbesök – med Doggy Bags. På nästan alla restauranger frågar personalen om man vill ha maten med sig hem! = Tummen upp!!

Vi har inte heller någon tvättmaskin. ALL vår tvätt tvättas för hand. Min tanke har varit att försöka hitta en gammal dam här nere på gatan som vill tjäna ett par shilling extra, men dagarna har varit så fullproppade att jag inte har hunnit. Att tvätta en hel häg med kläder ger skavsår på fingrarna – lärde mig det i Tanzania. Så för att underlätta detta så tvättar man sina kläder samtidigt som man duschar på kvällen. Det sparar både el och vatten.

Andra praktiska lösningar är att passa på att stryka medans man har el. Passa på att ladda mobiltelefoner och datorer medans man har el och oxå se till att veta var man har lagt tändstickorna inför de tider då man inte har el.

/Erica

Konsten att vara hårdkokt…

… men inte utvecklas till stenhård är svårt. Detta blir ett hårdkokt inlägg, med lite varning för att det blir personligt.

Efter 2 veckor i Nairobi börjar jag känna mig ganska hemma. Jag hittar hyfsat i stan, mellan down Town och Up Town – jag vet var marknaderna är och hur mycket en mango bör kosta. Kollektivtrafiken går oxå bra nu, hemvägen är svårast eftersom busshållplatsena inte är fasta utan rörliga. Man vet alltså inte med säkerthet varifrån ens buss går, eller ens OM den går. Matatusarna (småbussarna) är förbjudna i stan, men de smyger ändå sig in för att plocka upp folk, vilket är ett måste för passagerarna. De stora bussarna klarar inte alltid av att köra ut i de lervällingarna där folket bor, utan dit går bara matatus. Så om matatusarna inte kommer in till stan så får delar av lokal folket svårt att ta sig hem.

Som jag skrivet tidigare åker jag genom hela Nariobi varje dag. Från förort till förort. Jag ser en hel del på vägen och utsikten är jämt fördelad mellan fattigdom och rikedom utefter vägen. Min praktik ligger i det rika området, jag äter min lunch på samma ställen som ambassadörsfruarna pimplar sitt vin. Så jag ser tydligt hur de rika har det (hur jag har det). Igenom de fattiga områdena, vilket är den första delen av min resa till jobbet, går bussarna väldigt långsamt på grunda av traffikstockningen så jag ser ganska tydligt folket som sover på gatan. Jag vill inte gå in på detaljer för det blir bara osmakligt och jobbigt att både skriva och läsa, men folk är amputerade, skottskadade, undernärda och alkoholoserade. Barnen är små och smutsiga. Det är jobbigt att se.

Det är jobbigt att se eftersom jag vet att detta är majoriteten av befolkningen som lever på minoriteten av välfärden. Det är jobbigt att se eftersom jag själv aldrig aldrig skulle överleva en vecka i de här områdena, men att jag samtidigt vet att andra bor här under hela sin livstid.

Hur hanterar jag det här? – Jag slutar titta… det låter fruktansvärt hemskt, men jag har insett att detta för nuvarande är det enda sättet att göra det på. Jag ignorerar barnen som kommer och tigger om pengar. Jag vet nämligen att det är organiserat tiggande, barnen är framskickade av sina föräldrar. Jag ignorerar den långa, galet smala mannen som säljer äpplen, både för att han har konstiga ögon, men oxå för att jag ändå inte kan köpa äpplen av honom – jag har inte så små pengar på mig och han skulle inte kunna lämna växel tillbaka.

Alla intryck blir till en pandoras ask. De ligger och trycker. Efter ett måste de komma ut.

Jag tror det är så här det kommer att vara. Kommer få köra på stenhårt under ett par veckor utan att titta upp – annars kommer det inte gå att koncentrera sig på jobbet. Sedan får jag ta en dag och bearbeta intrycken. Jag vill kunna hantera det jag ser hårdkokt, men inte låta det här landet förvandla mig till stenhård. Som hjälp på vägen tänker jag strategiskt välja vilka jag kan hjälpa. Vi har ett barn som ofta sitter vid vår grind. Har inte ens sett om det är en pojke eller flicka – men jag ska ta reda på det och nästa gång denne sitter där skall denna få en tomat, eller en mango.

Det låter snålt med en tomat, men att ge mer än så skulle innebära att barnet måste dela med sig… eller antagligen ge bort alltihopa till de äldre och själv bli utan. Att ge pengar skulle bidra till en lokal maffia rörelse. Allting är satt i system – folk är inte dumma – de vet hur de ska överleva.

/E

Språket är inte alltid så lätt…

… men det börjar ta sig. Min största svårighet sitter kvar sedan Tanzania – att skilja på de ki-swahiliska meningarna omeLewa? omeOlewa? och omeElewa? Är du full? Är du gift? elller Förstår du? Sjukt galet lika ord. Problemet är att betydelserna skiljer sig vitt och svarar man fel (Ja eller nej) så blir det jobbigt. Fred tränar mig på detta, men det går sådär… jag hör lixom inte skillnaderna.

I förrgår efter Workshopens slut hade jag ett par timmar över. Fred har pratat om att vi skall till hans familjehem och hälsa på och nu fick jag tid till det!

Fred och hans bröder är föräldrarlösa sedan han som yngst var 2 månader gamla. De är 5 bröder varav 2 som håller väldigt bra samman – Fred och Mike. Familjehemmet som de är uppvuxna på är väl känt som SOS Barnbyar.

Jag kan inte låta bli att tycka det känns lite surealistiskt. SOS barnbyar är en organisation som klingar så väl i våra svenska öron – Vi ser bilder och reportage i tidsskrifter från hjälporganisationer, Faddergalan på TV4 rapporterar om vikten att stötta barn utan föräldrar. Nu sitter jag här med två helt otroliga människor som tagit så väl hand om mig i denna fantastiska, men lite läskiga stad. Nu är det svårt att säga vad som hänt om en organisation inte funnits – de hade kanske blivit omhändetagna på annat sätt. Men faktum kvarstår vilken tur JAG har att SOS barnbyar finns. Så som situationerna ser ut här i Kenya där omkring 1 miljon barn är utan föräldrar (Little Angel DN 6/4) behövs det verkligen trygga miljöer för deras uppväxt.

Barn råkar ju vara den nästkommande generationen, men AIDS/ HIV berövar dem deras föräldrar. SOS Barnbyar har funnits i Nairobi sedan 1973 och finns idag i över 200 länder, men grundtanken kommer från Österrike. I byarna är uppbyggda i familjer där 10 barn lever tillsammans i en familj med en kvinna som ideellt arbetar som deras surrogat mamma 24seven.

Det var helt grymt att se alla ungar springa runt och spela fotboll och gunga! Man kunde på långa vägar höra att de trivdes och hade det bra!

Länge leve SOS Barnbyar!

Möten med farmare, bankmän och projektledare

Denna veckan har vi haft workshops 2 dagar. Fyra grupper som nu har ett projekt tillsammans under SCC’s finansiering har träffat varandra för att utvärdera vardera organisation. Projektet handlar om Co-op Bank som via ett finansierings projekt (FEMO) samarbetar med medlemsorganisationer (MBO) för att förstärka den enskilde bonden via microfinansiering. Samarbetet går ut på att ge småbönderna möjlighet att ta korta lån utan större krav eller säkerhet mer än att pengarna skall användas för bondens egna utveckling. Workshopen som har gjorts nu är ett tillfälle för alla parter att träffas och sätta sig in i hur varandras organisationer fungerar. Ofta är det väldigt lätt att klaga på en bank eller en organisation utifrån ens egna perspektiv. Men genom att ge partnera information om hur motpartern fungerar önskar man öka förståelsen för varandra, allt för att göra samarbetet långsiktigt och hållbart.

Jag satt med i grupperna och lyssnade på hur diskussionerna gick. Det började med väldigt politiskt korrekta samtal där det till ex sades att en av de starka sidorna med banken var dess starka demokratiska struktur. Efter några liknande kommentarer kunde jag inte låta bli att lägga mig i och fråga VAD det var som gjorde strukturerna som demokratiska?, just för att jag ville få lite rent prat mellan folket och folket. När de började plocka isär alla politiska begrepp som så flitigt används så banade det vägen för diskussioner. Banken fick verkligen försvara sig och fick en tydlig inblick i hur bönderna påverkas av räntor och amorteringskrav, samtidigt som medlemsorganisationerna och farmarna fick svar på tal från banken om att även om det är en bank, så finns det inte hur mycket pengar som helst. Önskar man låna pengar så måste det finnas en återrapportering som berättigar framtida lån.

Har varit 2 helgrymma dagar – älskar att praktiken ger mig möjlighet att snacka med bönderna och få höra hur de påverkas av klimat och projekt förrändringar. I detta mötet var det bönder i från flertalet delar av Kenya som deltog – alla lika glada och positiva, men på det fulla klara med allvaret i projektet. De vet att aktiviteter som dessa är vad som ökar deras möjlighet att utvecklas och de vill inget annat än att förbättra det som finns.

/E

Solbränd och myggbiten

… vilket är den ljuva följden av fältbesök. Är i Machakos idag och imorgon. SCC har en workshop för ett sida-sponsrat projekt som heter FOPA. Det är ett utbildningsprojekt för bönderna i öst-afrika om hur de kan gå tillväga för att föröka sina jordbruk och faktiskt kunna leva på sitt arbete och inte bara slita på åkrarna för att överleva.

SCC är en kooperativ organisation som samarbetar med andra kooperativ. Projekten som vi har besökt idag består av bönder som har slagit sig samman för att etablera en t. ex. mjölkproduktion. Vi besökte Kuyjuma där man bland annat startat upp en youghurt produktion som man har visioner om att kunna etablera på marknaden i Nairobi.

Ett andra projekt rörde samma by som slagit sig samman för att bygga ett vattenhål för att underlätta levenet under de snustorra månaderna i augusti- oktober. Föregående år var ett tufft år för många Kenyaner. Torkan slog ut gräsväxten och drog med sig många boskap i fallet. Men detta året ser väldigt mycket ljusare ut. Bönderna är väldigt medvetna om klimatförändringarna och påpekar att det har försvårat deras farmar-liv.

Eftermiddagen satt jag rödnäsad av solbrännan i ett konferens rum och lyssnade till FOPA-workshopen. Det är samma projekt som jag skall vara med i under 2 veckor i Kiricho om en månad. Var väldigt intressant att lyssna till resonemanget som gick i kenyanska akademiker-huvuden om hur man påverkar fattigdomen hos bönderna i utvecklingsländerna. Det är inte riktigt lika mycket tilltro till staten som på våra seminarier och föreläsningar i Sverige. Istället förespråkar man den fria marknaden ”since this is the only business that not is the Governments business” som sades av föredragaren.

Nu på kvällen möttes vi alla på lokal haket här i Machakos. Alla slipsar, kostymer och skjortor var då utbytta till slokhattar och vardagsjeans. Middagen var inte vin och lammstek utan jag njöt istället av en underbar ljummen Guinness på flaska och åt lokalt slaktad get med stekt färsk spenat och Ugali med fingrarna. Vi snackade en massa skit och jag visade på mobiltelefonen hur snö ser ut. Det imponerade. I morgon väntar en dag –med fokus på donerarnas roller i biståndsprojekt och vikten av att utvärdera sitt arbete.

Röd om näsan och mätt i magen somnar jag nu snart, så fort jag bara lagt ut detta på bloggen. /E

Kollektivtrafik inte så billigt…

…som man kan tro.

Min första intryck av kollektiv trafiken var att den är billig. 5 kr för 10 min resa hemifrån till stan är ju ett överkomligt pris. Men när jag nu börjar räkna på det så inser jag att även billiga resor blir dyra i längden.

Min resa innebär 3 bussbyten. Från Donholm där jag bor – till Down Town – från Down Town till Westlands från Westlands till Spring Valley. Att åka kostar 5 kr, men att byta 3 ggr = 15 kr –> 30 kr /dag… Då är vi uppe i svenska priser för ett månadskort… 

Min första dag på kontoret var väldigt stillsam. De flesta handledare på resande fot denna veckan, så jag sätter i mig i de olika programmen som SCC har på gång. Mycket läsande idag och i morgon. Onsdag och Torsdag åker vi iväg till Mochacka för att delta i workshop. Fredag kommer bli en resdag tillbaka för min del.

Idag följde Fred med mig till Westlands – imorgon har jag gett mig fan på att klara av att resa själv. Ger jag mig bara ut i god tid så bör jag klara det fint.

Igår var jag ute med Lynett, en tjej kompis till Fred. Hon har visat mig nästan alla shoppingställen i hela stan – från super fancy shops i Westlands (De har till och med Converse!) till de underbara second hand marknaderna i inne stan. Lynett är grym på att pruta. Hon är uppvuxen tillsammans med Fred i Nairobi, men har ett utländskt utseende – svårt att förklara – men ser helt enkelt inte afrikans ut, utan västerländsk. Det gör att folk misstar henne för att vara turist. Det är ett stort misstag eftersom hon snarare är uppvuxen med Street boys i Nairobis förort. Sten cool tjej – ingen sätter sig på henne, samtidigt är hon jätte go och väldigt omtänksam!

Är ström avbrott här nu… BARA i vår lägenhet… det är lite konstigt. Fred är inte hemma än. Har kollat huvudströmbrytaren men den är igång… Tur att jag har en Mac med bra batteritid =)

/E

Trafikstockning

… som minskar samhällsfaran?

Att folk kör som galningar här i Kenya är något av de första man inser. Strax efter vi hade kört förbi girafferna vid flygplatsen möts vi av trafikstockning.”Welcome to Kenya” sa Fred och pekade på en lastbil som kört av vägen och är orsak till snigelfarten. Inga omkomna tack och lov, men det gav ett lite jobbigt första intryck. Trafiken är ett problem i Kenya.

Medelklassen i Nairobi är ganska stor. Många har jobb, många har bil för att ta sig till jobben, som oftast inte ligger i samma stadsdel som man bor i utan på andra sidan stan. Infrastrukturen har inte riktigt hängt med i utvecklingen och det märks i trafiken. Konstiga rondeller där folket utifrån har företräde är en anledning, smala vägar är en annan. Det kan ta 20 min att ta sig igenom ett par kvarter, som man annars promenerar på 10 min.  Tänker er då att färdas genom hela stan där 4 milj pers bor.

Jag är en av dem som bor i helt fel ände av stan i jämförelse med vart jag ska jobba. Jag kommer behöva ta mig från änden av öst till änden av väst varje morgon. Det är en beräknad promenad på dryga två timmar enligt google maps (;)) Men det verkar inte som att det går mycket snabbare med kollektiv trafiken. Rush hour startar 07:00.

Men jag känner att detta är någonting jag får ta helt enkelt. Satt och pratade med Fred och saken är den att olyckorna är väldigt få i Nairobi. Lastbilen verkade vara ett undantag. Utanför Nairobi är det galet mycket olyckor. Raksträckorna ner till kusten lockar buss chaufförerna upp till hastigheter kring 220 sträcket. Men inne i Nairobi finns knappast ens några övergångsställen. Det behövs lixom inte, för trafiken är så långsam.

Bilförarna är dock fortfarande väldigt galna. Kollektivtrafiken är till 99% privatägd och förarna av dessa (matatu-)bilar kör med vinst i sikte. Det verkar som att trafikstockningen räddar liv, lite grann som man i Sverige sa att årets all snö gjorde att folk körde mycket mer försiktigt än annars. Föreställs sig att öppna upp infrastrukturen med raksträckor och flerfiligt och bjuder in bilförarna till att öka hastigheten. Jag tror det kan bli en smärre katastrof i en stad där folk redan kör som galningar. Lägg till att en väldigt stor majoritet av bilarna borde ha körförbud, men inte har det eftersom de inte behöver besiktigas för att köras och därmed finns heller inget tvång på underhåll av bromsar och dylikt.

Jag funderar på om det går att skaffa en cykel. Det kan bli tufft att sitta 4 timmar fram och tillbaka till jobbet, men helt ärligt så vill jag faktiskt inte klaga på det. Snigelfarten på bilarna gör att jag känner mig tryggare som fotgångare och det är bra.

/E

Åhhh…!

…jag är framme! I Afrika – igen! Det känns så bra att skriva det att tårarna nästan faller av nostalgi! Herregud vilket lyckorus!

På planet blev jag helt plötsligt väldigt nojjig och tänkte att ”va fan, Erica – öst-afrika igen. Vet ju hur det ser ut, fattigt, smutsigt, galen trafik, ylande hundar, getter och kor överallt. På personligt plan är man dålig i magen, myggbiten och malariarädd, ständigt på sin vakt och livrädd för att titta ut genom fönstret när det är mörkt ute.” Kändes inte heller bättre på planet av att burka kvinnan jämte mig berättar om allt elände hon upplevt i Nairobi, att jag måste vara försiktig och tänka på säkerheten. -Tyst! Inte prata så! ville jag säga till henne. -Dina ord är inte vad jag behöver höra för att klara av att landstiga det här nu! Kan inte någon berätta hur BRA Nairobi är istället, så att jag minns varför jag bestämde mig för att återvända?

Men Oj vad all den ängslan rann av mig bara vi började gå ner mot landning. De öppna ytorna, hyddorna på landet, zebrorna och girafferna som vilt betar jämte flygplatsen. Värmen som slår emot en när man kommer ut, folkmassorna, polisen med visselpipor och biltutorna som tjuter i trafiken. – Det finn något i det här som jag älskar.

Folket och mentaliteten är en stor del av det jag tycker så mycket om. Landade en timme för sent och var rädd att Fred inte längre skulle möta mig. Men han stod där med sin skylt med mitt namn! En sten sjönk från mitt hjärta när jag såg honom. Välkomnandet känns enormt bra. Fred hade blivit tillsagd av Mike att ta hand om mig som en sister och det gjorde han.

Vi har varit på marknaden och köpt riktiga ndizi bananer (men inte med fanta-smak Miriam) och ananas och passionsfrukter. En hel påse med färsk exotisk frukt för 12 kronor. Fred fick stå för snacket, eftersom jag bara tänker i Tanzanianska priser. Priserna skiljer sig på en nolla till på samma valuta, så det hade det blivit en väldigt bra affär för försäljaren annars (400 SH istället för 40SH = dvs 35 kr ist för 4 kr för bananer).

Har träffat Freds vänner – de ville bjuda på middag, men jag var tvungen att neka. Förklarade att min mage inte är inställd på Kenyas bakterieflora än och att jag hellre vill fortsätta vara vän med min mage än att bli superkompis med toaletten (som föresten är en helt vanlig toalett pappa – inget hål i marken). De skrattade gott och föreslog att jag skulle komma senare nästa vecka istället =)

Vi pratade samhällsproblem. Abort är förbjudet i Kenya. Jag förklarade att det är en rättighet i Sverige att få genomföra och föreslog att det skulle bli likadant i Kenya – Varför inte? – Det är ju ganska modernt tänk här ändå. Blev bemött med stora ögon och fick en väldigt tuff förklaring på varför det inte skulle fungera. HIV slår hårt nu och siffrorna stiger enligt lokalbefolkningen även om FN säger motsatsen. Men gemene man, allra helst tonåringarna blundar för det. Rädslan för graviditet är större eftersom konsekvenserna där blir väldigt synliga och påtagliga. Det håller tillbaka sexualiteten något. Men tjejer skyddar sig med det moderna ”dagen efter pillret” samtidigt som killarna i high school äter Viagra för att förbättra sina sexuella prestationer. Att ovanpå detta släppa in fria aborter som en rättighet skulle skapa kaos. Folk skulle sluta skydda sig helt och hållet och utnyttja abort som ett skydd mot graviditet. Kondomens dagar skulle vara förbi och HIV skulle breda ut sig som ett töcken över landet.

Jag har saknat dessa diskussioner och det är det här perspektivet jag har velat få fram mer när jag suttit och skrivit mina papers i vår – vad blir konsekvenserna av policy-framtagande?

Jag ser fram emot fler diskussioner av detta slaget. Det kommer bli ett par fina månader här i Nairobi.

/E