Bland Packåsnor och gräsrotsbönder

Har som skrivet varit ute bland farmare och snackat med organisationer. Gör en organisations profil av de partner som är inkluderade i FOPA-projektet.

FOPA-Projektet är ett gräsrotsbaserat program där SCC här uppe i Kericho (bland berg och troll) samarbetar med lokala cooperativa organisationer. Vad FOPA vill göra är att hitta svaga broar i organisationen och sedan förbättra dem.

Många av dessa cooperativ fungerar, men de lever på smärt gränsen och är väldigt känsliga marknaden och mot klimat förändringar. Genom att effektivisera organisationernas arbete, öka deras produktion och fokusera den mot marknaden gör man cooperativet mer stabila.

I stabiliteten finner sedan bönderna en trygghet. En stark organisation kan leta efter bra marknader där priserna på varorna ligger i nivå med vad cooperativet önskar. Ofta säljer bönderna vad de har till det pris som köparen vill betala. Cooperativet kan hjälpa till med att leta upp marknader på andra sidan kullen som har större efterfrågan på t- ex på tomater. Bönderna kan då slå sig samman i kooperativet och transportera sig dit för att sälja sina grödor till högre priser.

En stark organisation kan även utbilda sina medlemmar i hur man tar hand om sina djur, vad för mat och mineralersom bör ges och hur man utvecklar sin farm till att producera mer mjölk. Även om man som afrikansk bonde har haft kor hela sitt liv, finns det kunskapsluckor om djurskötsel att fylla. Det gäller inte bara mat och skötsel utan även vaccination och uppfödning. Ofta korsar man kon med granntjuren och efter ett par år är inaveln ett faktum. Artificiell inseminering introduceras nu av cooperativen för att blanda ut blodet lite.

Ensam är inte alltid stark och har man som bonde en produktion som inte ger mer än 10 L mjölk om dagen är det inte lätt att komma någonstans. Vad kooperativen gör är att de samlar ihop mjölken och transpoterar den till mjölkproducenter (typ ARLA). Att som bonde själv konka 10 L eller betala dyr transport till producenten är ingen större mening. Men tillsammans är man starkare. Kooperativen kontrollerar även mjölken och kyler den så att den håller kvalitet.

Men mjölken måste ta sig till Kooperativet på något sätt. I vissa fall hjälper man till med transport och har uppsamlingsplatser dit bönderna kan ta sig. Men i andra områden är vägarna så dåliga, eller snarare så obefintliga att det inte går att ta sig fram med fordon. Här använder man sig istället av Åsnor. Dess åsnor är inte alltid så dumma som de ser ut – de blir på morgonen packade med mjölk och lär sig själva gå en rutt på 2 timmar fram till kooperativet där de blir avlastade. Sedan går de hem igen…

FOPA-programmet är i sin startgrop. Nu skall enkäterna från bönderna läggas in i SPSS databas för att få en struktur på vad för problem organisationerna möter (måste lära mig det där programmet ordentligt nu).

Gillar programmet – gillar att träffa bönderna – gillar att jobba på landsbygden, även om maten är kass, “toaletten” (läs det äckliga hålet i marken) är vidrig och electriciteten obefintlig.

Men jag har ju en mac med 7 timmars batteritid – så jag klarar mig 😉

Att bygga en bro… (också det där med HIV/aids)

…mellan frågor och svar är inte helt lätt.

Denna veckan har jag varit ute i fält med mina 4 kollegor från SCC i Kericho. Vad vi nu gör är att samla data om hur farmarna har det i de här områdena som ligger ganska långt ifrån civilisationen. Omkring 40 farmare har svarat på enkäter som vi har skickat ut med college studenter som känner till området och som kan det lokala språket. Hur går det egentligen med deras jordbruk och vad uppfattningen om HIV/AIDS?

Problem som vi stöter på är de svar som är konverterade till siffor. ex: “På en skala från 1-5 hur bra anser du att din organisation är på att länka din mjölkproduktion till marknaden?” 1: väldigt bra, 5: väldigt dåligt

Detta är en fråga som jag inte ser särskillt svår att svara på. Men i dessa områden är det inte riktigt lika lätt att adaptera vad en 2, 3 eller en 4 betyder – för det står ju ingenting bakom den… Vad jag inser är hur övertydlig man måste vara, med respekt för dessa farmare, för att de skall förstå vad det är för svarsalternativ som finns.

Vad de får svara på för frågor nu rör deras jordbruksproduktion, men även gender perspektivet i arbetet samt hur HIV/AIDS påverkar dem.

I Nairobi vill jag säga att genusperspektivet är väl utvecklat. Men här på landet slår kulturen hårt mot genderfrågorna. Kvinnor har väldigt svårt att ta för sig och håller sig till att sköta hushållet. Även om de deltar i produktionen har de ingen som helst tillgång till vinsten.

HIV/AIDS är ett annat problem här i Kenya – men hur det är ett problem varierar väldigt beroende på vem man frågar. Det är väldigt intressant att läsa svaren på frågorna för männen anser generellt att kvinnor är mer drabbade (smittade) och kvinnor anser motsatsen. Det där med att mannen och kvinnan har sex med varandra och därmed borde vara “lika drabbade” finns det inga reflektioner över.

Männen anser att kvinnor är mer i riskzonen för HIV/Aids eftersom de tar hand om de sjuka. Man misstänker även att det finns en stor risk för spridning av HIV/AIDS i de områden där män och kvinnor delar toaletter.

Kvinnor anser att männen är i riskzonen eftersom de dricker alkohol och har en starkare sexdrift än kvinnor. Kvinnorna påpekar även att män  faktiskt ofta jobbar på distans och konstaterar att är de borta från frugan en längre tid så ökar risken för att männen slutar tänka med huvudet, så att säga.

Men återigen frågar jag mig – vem är det inte dessa alkoholpåverkade och lustfyllda män flirtar med om inte kvinnor? Varför skulle det ena könet vara mer utsatt för HIV än det andra?

Andra faktorer som påverkar spridningen av HIV/AIDS anses vara fattigdom (läs att män utnyttjar kvinnors oförmåga att säga nej till pengar i utbyte mot sexuella tjänster) samt sena arbetskvällar och möten (det bidrar tydligen till en ökad sexuell spänning mellan man och kvinna som är svår att tackla och säga nej till).

Otrohet är ett problem oavsett ålder och i stundens hetta finns inte kondomen till hands. Varför har sex blivit till en leksak man tar till lite då och då när man känner har tråkigt? ÄR det verkligen så och i så fall har det alltid varit så?

Det där med demokrati

Kenya skapar en ny konstitution. Det behövs, den nuvarande är från Mois tid – ca 25 år gammal. Moi styrde Kenya med en järnhandske tills han blev nedröstad i valet 2002. Då partier kom in politiken.

Den gamla konstitutionen är gammal och måste restaureras. Hur skapar man en ny?

Historierna om hur det gått till i Kenya är många, men flertalet missnöjda menar på att denna konstitutionen skapades över en natt. I augusti skall det hållas folk omröstning om den nya konstitutionen skall läggas ner eller accepteras. Enligt flertalet kenyaner verkar konstitutionen bra, men det är tre frågor som ständigt diskuteras i media.

Land: Den nya konstitutionen vill reducera möjligheterna att äga mycket mark, eller arrendera ut mycket mark under en längre tid. Anledning? Jo, man vill inte att utländska investerare skall ockupera områden. Nackdel: De nuvarande investerarna kommer att flytta vilket innebär att produktioner av ex te och kaffe kan få problem…

Abort: I dagsläget totalförbjudet, frågan är om man skall få införa det som ett medicinskt alternativ i vid de tillfällen då mammans liv är i fara på grund av graviditeten. Positivt; flertalet kvinnoliv kommer att räddas.

Negativt; uppdelat i två punkter:

1: Man (Kyrkan) är rädd för att införandet av abort kommer öka normaliseringen och förståelsen för abort. Det förs livliga diskussioner och omröstningar om när ett foster blir ett liv.

2: Det står inte direkt uttalat i konstitutionen VEM som skulle få genomföra en abort. Det skapar kaos i debatten eftersom man är rädd för att gemene man kommer kunna utbilda sig till “abortör”.

Muslimska lagar: I konstitutionen har muslimerna fått paranteslagar vad gäller äktenskapet, något som skapar diskussioner. Problemet är inte ATT lagarna ingår, utan snarare att det inte framgår NÄR de gäller, om det bara är för muslimer (man ställer sig frågan vad är en muslim troende – icke troende?) eller vad händer mellan giftemål mellan muslimer och kristna – vilken lag gäller då?

Så det var det där med demokrati.

Nu skall det alltså folkomröstas om. JA – eller NEJ…

Jag funderar : Konstitutionen är långt ifrån stabil – den verkar innehålla mer fel en vad gemene man i Kenya verkar acceptera. Skall man godkänna den då? Den är ändå väldigt mycket bättre än den gamla – så det kanske inte är så fel att rösta igenom den och bearbeta den?

Problemet med att rösta är att om den inte accepteras så förnekas hela konstitutionen – även de bra delarna. Man vet alltså inte hur man skall förbättra den för att få den accepterad. Vad som är positivt med att rösta är att det involverar befolkningen. Alla nyhetssändningar handlar om konstitutionen och den kommer ut i pappersform över hela Kenya för att alla skall kunna deltaga. 10 miljoner Kenyaner har registrerat sina röstsedlar. Man har till och med infört färgsymboler (JA=grönt och NEJ= rött) för att underlätta för analfabeter och förståndshandikappade. Problemet är att om konstitutionen inte röstas så kommer folket i Kenya att tröttna på diskussionen. Det är andra gången på 5 år som detta är uppe för diskussion nu. 2005 var senast man pratade om den och då röstade folket nej.

Frågan som kommer ställas den 4e augusti är alltså om kenyanerna kommer att acceptera en icke fulländat bra konstitution eller om de kommer att kräva en Ny Bättre! Med risk för att det dröjer en 5 år till…

Naturligtvis vill de ALLA ha en fullständigt bra konstitution på en gång, men en ytterligare faktor till att rösta ja är det presidentval som kommer att hållas 2012. OM konstitutionen röstas igenom innebär det en enorm positiv förrändring i valet av ministrar eftersom konstitutionen öppnar upp möjligheten för vem som helst att kandidera – oavsett bakgrund, eller stamhörighet.

Ekologiska sojabönor

Efter att jag i föregående inläggs har klagat på miljötänket vill jag upplysa om miljöprojekt som pågår i Tanzania.

Jag träffar Petter Hamrén som är engagerad i miljötänket inom jordbruket. Petter har under det senaste året har planerat uppstartandet av ett ekologiskt jordbruk utanför Moshi i norra Tanzania. För er som någon gång tvivlat på att biståndsprojekt inte fungerar (jag inkluderar mig själv i denna kategori) så vill jag med lättnad presentera ett projekt jag förespråkar investeringar i.

Petter är från Hernösand, men nu på plats i Moshi för att starta upp SBS-projektet (Slowly but Sure). Detta är ett projekt som organisationen Watoto Killicenter satsar stenhårt på att hitta långsiktiga lösningar på hur man kan byta ut kemikaliska bekämpningsmedel mot naturliga. Killicenter är ett barnhem beläget i roten av Kilimanjaro, där Petter arbetade som volontär för ett år sedan. Arbetet utvecklades till uppstartandet av organisationen.

Jag träffade Petter sist jag var i Tanzania och sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Ironiskt nog verkar det som att vi bara ses när vi är i Tanzania. Hur som helst var det ett nöje att träffa honom igen.

Omkring 80 % av befolkningen i öst-afrika försöker göra ett levene på sitt jordbruk. Ett  stort problem med levnadssättet som bonde är det opålitliga klimatet. Osäkerheten kring jordbruket gäller inte bara för afrikanska bönder, även jordbrukarna i Sverige bävar inför dåliga skördeår. Skillnaden i Öst-Afrika är att marginalerna för bönderna är mindre. Den afrikanske bonden har ingen försäkring som täcker inkomstförluster.  Går en säsongs skörd åt skogen förlorar bonden inte bara inkomst, utan även mat på bordet.

Böndernas små marginaler gör det svårt för dem att experimentera med nya metoder om hur man kan påverka sitt jordbruk. Som skrivet gör klimatet tillvaron osäker för bonden. Man vill säkra sina skördar och man gör det via besprutning. Arbetet görs för hand, ofta av barn – utan någon som helst skyddsutrustning. Instruktionerna på förpackningen är på engelska, vilket gör det svårt för den swahili-talande bonden att veta hur mycket medel som skall användas. Även om man av läskungiga grannar får reda på vad som rekommenderas tar man det säkra före det osäkra och dubblerar doserna… Konsekvenserna av detta är inte positiva. Befolkningen påverkas, inte minst barnen som jobbar med det. Markerna blir också efter ett tag svårodlade och även om bonden använder “bra” bekämpningsmedel kräver jordbruket mer kemikalier allteftersom säsongerna går. Det blir dyrt och ohållbart.

Det finns ekologiska metoder, naturliga metoder för hur man bekämpar ohyra. Organisationen Watato Kilicenter som Petter grundare och idag ordförande för har köpt mark i Kisangeni, utanför Moshi, där de praktiserar hur man med dessa metoder på lång sikt kan genomföra ett giftfritt jordbruk.

Istället för kemiska bekämpningsmedel används aska i förebyggande syfte för att hålla ohyra borta. Askan strös över plantorna då de är 5 veckor gamla för att fjärillar inte skall lägga sina ägg på majsen. Man har även köpt Utopa frön ett Nema-träd från byn Mwanga som ligger uppe på Kilimanjaro.

Av Utopa trädet skördar man och torkar bladen och grenarna. De mals till ett pulver som blandas med vatten. Blandningen sprutas över jordbruket. Utopa är ett träd som växer vilt i Afrika, men som ursprungligen kommer från Indien. Metoden har egenskapen att döda alla skadedjur men utan att påverka nyttodjur eller grödan som växer.

Metoden är effektiv, men brist på information och brist på tillgången på Utopa träd gör att den inte används. Det är även mycket lättare att få tag på kemiska produkter än på Utopa odlare. Petter hämtar i nästa vecka hem 6st säckar med frön som skall planteras ut i området kring marken han har köpt. Farmen som projektet genomförs på ligger precis vid en järnväg. Tanken är att det ska hjälpa att sprida kunskapen om ekologiskt jordbruk genom att skapa ett naturligt intresse för det.

Produkterna som odlas är än så länge majs. Fokus ligger på att starta upp en soja böns odling nu under våren. Men för det behövs det investeras i mera mark. Hälften av produkterna går till barnen på Killicenter och andra hälften säljs på marknaden för att sedan investeras i nya projekt. På lång sikt introduceras metoder för ekologiskt jordbruk till Killicenters barn och man önskar på så sätt att naturligt implementera ett miljötänk hos nästkommande generations bönder.

GAGS AB är en av de stora sponsorerna bakom projektet. Även TANCART  (Tanzania organic certification association) och Joakim Webber från Organic Tanzania har bistått information, rådgivning och mentalt stöd. Joakim besöker även farmen emellanåt för att hålla sig uppdaterad om vad som händer i projektet.

Efter att ha skrivet om en hel del tråkiga och ofullständiga projekt vill jag nu med glädje påpeka att jag är positiv till vad som händer på de få tunnlanden utanför Moshi. Det finns ett ekologiskt tänkande både hos Petter och hos de bönder som frivilligt arbetar för Watoto Killicenter.

Det ekologiska jordbruket är bara ett av projekten. Mer kan ni läsa om på deras hemsa. Organisationen är än så länge finansierad av privata sponsorer, både stora företag som skrivet ovan, men även enskilda vänligt sinnade människor.

För alla er som undrar varför jag är i Afrika, kan jag bara säga att ibland vet jag inte vad jag gör här. Efter att ha granskat 3e världen från olika synvinklar känns det ibland som att ett steg fram alltid innebär två steg tillbaka… Men så dyker det upp ett projekt som detta som gör mig så glad att jag genast slutar ifrågasätta mig själv. Framtida visionen för Watoto Killicenter är att söka medel från SIDA, men än så länge är organisationen för ung (man måste vara registrerad minst ett år för att få medel beviljat).

Har ni någon gång funderat på att skaffa fadderbarn eller månadsspara för biståndsprojekt, men fått kalla fötter när ni hört om hur mycket som försvinner i administration, så har kan jag rekommendera er detta projekt. Jag är planerar själv att delta finansiellt. Ni hittar mer info på deras hemsida. Ett bidrag hjälper inte bara barnen på centret utan det innebär även ett miljödeltagande. Jag vet även att några av er som läser har tanken på att volontär-arbeta och då är Petter definitivt en bra kontakt.

Månadsgivare à 50 kr: Swedbank bankkonto: Clearingnummer: 84202 Bankkontonummer: 914553000

Enskilda belopp: bankgiro: 473-06023

Klimat och sopor

Tanzania är grannlandet till Kenya. De båda länderna har många likheter, som grannländer har. Bland annat delar de swahilin som huvudspråk även om Kenyaner i regel pratar engelska med varandra i storstäderna.  Men det finns ett storebror / lillebror syndrom länderna emellan.

Tanzania är inte alls lika utvecklat som Kenya i tekniska termer räknat. Den stora delen av befolkningen sägs även leva mer för stunden och planerar inte så mycket för hur man skall utveckla sig. Tanzanianer är ett fredligt och nöjt folk. Kenyaner däremot är tävlingsmänniskor. De vill vara starka och framgångsrika. Tanzanianer verkar inte bry sig så mycket om finanser och affärer. Har de mat för dagen så är de tillfredställda Men jag vill påstå att Tanzania faktiskt ligger före i miljötänket. Gatorna i Moshi och Arusha är rena och välsopade och man kan se på de fulla soptunnorna att de faktiskt används (de töms på natten). I Kenya är man så fokuserad på att lyckas att man glömmer bort alla ”cross-cutting issues” som berör det offentliga rummet.

Klimat är ett ämne som generellt saknar utrymme i Afrikansk folkmun. I media kan det stå om trädproblemet och att skogarna i öst-afrika kommer att vara icke-existerande inom 10 år. Men rent praktiskt är sopsorteringen ett enormt problem i Kenya. Redan på gränsen till Tanzania märker jag däremot hur mycket renare detta ”lillebrorsland” faktiskt är. Framme i Moshi får jag reda på att det är förbjudet att slänga sopor på marken. Till skillnad från Nairobi är Moshis gatudiken fria från gamla plastflaskor gatuhörnen. Nu är inte pantsystemet uppfunnet i Tanzania heller (den som introducerar det här i landet kommer få det nya nobel priset i miljötänk av mig), så visst har de ett plastproblem. Men de samlar iaf ihop soporna och uppmanar folk till att hålla rent efter sig.

Men trafiken är fortfarande ett problem. Bilarna spottar ur sig mängder med avgaser och har man en bil så använder man den, om det så bara är runt hörnet man skall åka. Bilen får gärna stå och puttra en kvart utanför huset innan man åker, för att ”värma upp den”. Något annat jag reagerar på här nere är vägbulorna som skall sakta ner trafiken. De är så stora och osynliga att man måste tvärnita för att inte köra sönder bilen. Bulorna bidrar även till en massa gasande och bromsande som inte alls är bra för moder natur.

Det känns lite långsökt att sopsortera hemma i Sverige när jag ser hur skitigt det här här nere och hur mycket avgaser bilarna släpper ut. Men jag vill ändå tänker ändå fortsätta gör det (vore väldigt omoraliskt att skriva ngt annat). Det finns en hel del att satsa på här nere vad gäller miljön.

Här nere beter man sig så som vi gjorde för en 15-20 år sedan ( jo – jag är så pass gammal att jag kan skriva 20 år nu och fortfarande minnas den tiden). Man låter bilen stå och puttra,  Jag tror det finns intresse för miljön, men vad som saknas är information. Generellt sätt saknas det sopsortering, pappersinsamling, pantsystem för plastflaskor. Det enda jag kan hitta som är miljömärkt är toalettrullarna, men jag tror inte att så många öst-afrikaner bryr sig om vad miljömärket står för.

Men jag tänker att jag ska få Fred (som jag bor ihop med i Nairobi) att börja tänka miljöinriktat när vi handlar toapapper. Det är ett steg på vägen. Kan jag även få honom att gå emellan Donholm och Umoja ( 1 km)  och inte ta matatu varenda gång, så planterar jag kanske en norm =)

Att gräva en grop i ett glas vatten

Som tidigare skrivet är slummen nästan fjärde del av bostadsmöjligheterna i Nairobi. Allteftersom säsongerna förrändras (turism, jordbruk, finans, klimat) så växlar antalet boende i dessa områden. KENSUP är programmet som ska riva ner slummen för att bygga bostäder åt folket – hur bra det än låter verkar det inte vara så lätt som det låter.

Den kenyanska staten som bland annat äger den värdefulla mark som Kibera är stationerad på, börjar bli otålig och vill inte har Kibera som slum-områden längre. Marken är värdefull eftersom den ligger så centralt i förhållande till Nairobi. Regeringen har också press på sig utifrån att göra något åt den ohållbara situationen i Kibera.

UN-HABITAT och Kenyas regeringen har slagit sina kloka huvud samman och startade 2005 upp programmet KENSUP – Kenya Slum Upgrading Project. Tanken är att man skall förbättra möjligheterna för de 5.3 miljoner (dessa siffror är det totala i Kenya) boende i slumområden i Kenya. Detta skall göras genom att man skall uppgradera de plåthus som folket idag bor i, till hållbara höghus med el och vatten och toalett/badrum. Projektet börjar i Kibera men innefattar även 4 andra städer – Kisumo, Mombasa, Elderet och Nakuru.

Jag har läst om projektet – ett liknande startades upp i Sydafrika för ett par år sedan då staten gick och flyttade folk från ruttna hus till nya bostäder. Det verkade vara ett väldigt bra projekt till en början men fick en vändning i och med att folket sålde sina nya bostäder på svarta marknaden och flyttade tillbaka “HEM” igen.

SCC stöttar Shelter Forum, en organisation som är en del av projektet i KENSUP. I min nyfikenhet åkte jag igår, tillsammans med Shelter Forum på studiebesök till nybygget i Kibera. Efter lite tjafs om att vi inte hade några papper på att få besöka området fick jag med lite blinkningar ändå komma in. Jag träffade folket som tagit del av planneringen av projektet, blev guidad runt området och fick första klassig information från fd Kibera bor om hur projektet går.

Idag har man börjat med att bygga temporära bostäder strax utanför Kibera (vägg i vägg bokstavligt talat). Bostäderna håller hög kvalité afrikansk standard räknat. De människor jag träffade i området var väldigt nöjda med standarden. Säkerheten är hög inom området. Det är väl inhägnat på alla ställen utom där det är gigantiska hål gjorda i staketet för att underlätta folkets förflyttelse.

Till detta område har man nu under 6 månaders tid flyttat 5000 personer, män, kvinnor och barn för att kunna demollera deras tidigare bostäder med marken och bygga upp höghus dit de skall kunna flytta tillbaka om 3 år. Man betar av ett område i taget och börjar med KIBERA A (följt av B, C D… etc). Familjerna får hjälp med flytten och betalar ca 100 sek /månad för hyra, el och vatten i de temporära bostäderna. Tydliga registreringar har gjorts för att ha koll på vem som flyttat vart, man har även gjort research på folket för att hålla krimell och illegal aktivitet borta.

Jag var väldigt possitiv till Hela projektet. Det är väl igenomtänkt och bra strukturerat – som gjort för att stötta de som har det som svårast i Nairobi just nu. Husen, säkerheten, hyran, till och med transport till och från området – allt såg så bra ut. Korthuset föll samman när vi ställde tillbaka fokus på Kibera. Hur långt har nybygget av de permanenta husen kommit?

Det står still. Det verkar som att man inte har tänkt på vad som händer i Kibera när ett hus står tomt. Inströmningen på folk i slummen är kontinuerlig. DVS hus står inte tomma särskillt länge. Efter att man i KENSUP byggt upp de temporära husen i Nairobi och börjat flytta folk gjorde man direkt exakt samma sak i andra städer. Vad projektet glömde att göra var att stänga av de gamla plåthusen i slummen så att nya inte kan flytta in.

I Kibera har nytt folk flyttat in i de gamla husena som skulle rivas ner för att byggas upp. Folket som har flyttat från sina hus kan inte flytta tillbaka utan är fast i delade lägenheter där de tvingas betala en hyra de inte har råd med. De var införstådda på att kunna betala den under 3 år, men nu verkar projektet ta dubbelt så lång tid.

Ett suveränt projekt som skulle kunnat göra underverk står nu inte bara helt stilla utan är tillbaka på NOLL (om inte minus). Visst man har förflyttat 5000 personer 100 meter från slummen in till nya bostäder där de på sätt och vis har det bättre än tidigare. Men slummen har inte förändrats någonting. I de nya husen har bara hälften av folket har råd att betala hyran. De får inte heller längre ta del av de subventioneringar som finns i Kibera ( För de bor ju i de fina husen nu). Det finns ingen skola, ingen kyrka och ingen business verksamhet mer än att sälja bananer till de andra 4999 som bor innanför murarna. Informationen mellan regeringen och områdesansvariga är minimal. Killarna jag träffade skulle idag ut och protestera.

Jag blir bedrövad och tänker att har man verkligen råd med att göra sådana här misstag? Det hade inte varit helt fel om man satsat på ett projekt i taget och verkligen satsat på att bygga upp Kibera nu. Projektet pågår till 2020 det är 10 år kvar. Möjligen hinner man vända det hela. Men under tiden kommer kenyanerna som flyttas fram och tillbaka mellan sina bostäder att få det ännu svårare ekonomiskt.

Andra som skriver om det:

American City

Business Daily

AllAfrica

/E

Baksidan av ett pappersark

Kenya är ett rikt land – rikt på resurser, på kreativitet och på möjlighet att skapa sig ett bra levende. Medelklassen i Kenya är stor och många har möjlighet till bil, vilket är en utav anledningarna till att trafiken är så problematisk.

När jag är i vissa delar av stan har jag svårt att förstår att jag faktiskt är i Afrika. Det finns stora shoppingcentrums, Supermarkets, Bio med senaste filmerna, fina restauranger, museum, nöjesattraktioner och uteliv. Detta är tillgänligt för alla – men få har råd med det.

Sedan självständigheten 1963 har urbaniseringen av befolkningen i Kenya ökat från 750 000 pers till 9,9 miljoner människor 1999 (KENSUP). Hittar inga siffror på hur de senaste 10 åren har utvecklats – men jag misstänker att det har ökat.

I Nairobi bor ca 4 – 6 miljoner människor. Utav dessa är ca 1,5 – 2 miljon bosatta i vad som kallas slum-områden. Detta är mer eller mindre laglösa områden dit folk vallfärdar utifrån langsbygden in tron att skapa sig ett bättre levende i storstaden. Nairobi har 8-10 slumområden varav ett av de största är Kibera där drygt 1.2 milj kenyaner bor.
Just detta området är ägt av staten, men bostäderna har mer eller mindre illegalt hyrts ut av privata landlords sedan 70t. Bebyggelsen startade efter världskrigen då landplottar delades ut till hemvändande soldater. Idag bor män, kvinnor och barn i alla åldrar och med olika bakgrunder. Vissa kenyaner kommer dit för säsongsarbete andra är födda och uppvuxna i slummen.

I slummen finner man mängder med problem – På en yta av 1000 kvm är ca 1 miljon människor bosatta. Den stora koncentratonen av folk ger sanitations problem eftersom vattenförsörjningen är ganska fattig. Arbetslösheten bland folket bidrar till att kriminaliteten är stor. Frustrationen hos befolkningen kan skapa en ganska hetsk stämning som gör att polisen sällan vågar sig in.

Mitt i denna soppa lyckas folk ändå skapa sig en vardag. De har familj och vänner i sin närhet. Barnen går i skola och den kenyanska kreativiteten och överlevnadsinstinkten används för att skapa arbetsmöjligheter. Många av Kiberas befolkning arbetar inne i Nairobi, på kontor och banker. De kan ha en hyfsad lön och skulle kanske till och med kunna bosätta sig i ett något bättre område, men eftersom de solidariskt hjälper sinna grannar, släkt och vänner med diverse utgifter som hyra och el är de fast i ett ekorre-hjul.

Man finner många biståndsorganisationer etablerade i området med fokus på att skapa levendet för de boende. Sverige är ett utav många på hjälp-listan. Läser mer om vad Kiberace gör och om Andreas Carlbergs senaste besök från Sverige.

Projekten stödjer befolkningen, men det tar dem inte ut ur slummen. Trots alla uppoffringar utifrån fortsätter Kibera att växa allteftersom nytt folk flyttar in.

För folket som vuxit upp i området finns det kanske egetnligen ingen anledning att flytta. Många av dem är institutionaliserade i ett slum-levene. De är vana vid att få läkemedel och utbildning subventionerat. De bor även väldigt centralt nära Nairobi och ev jobb och slipper därmed transportproblemen eftersom de kan gå till jobbet. – så varför skall de flytta till ett ställe utanför stan? Då måste de betala högre hyra, de måste starta om sin business, lämna vänner och bekanta och de får inte alls samma support från biståndsorganisationer som de nu är vana vid.

När man besöker Kibera är det svårt att förstår hur folk kan leva som de gör, men jag antar att man ser helt annorlunda på det om man är född och uppvuxen i området och under de första 10 åren av sitt liv inte sett något annat.

/E