Studiebesök på kvinnohospitale

Har varit och hälsat på hos Fader Brian i Kibango som är ett område utanför Dar es Salaam i Tanzania. Jag och Miriam träffade f Brian när vi var i Tanzania och skrev uppsats förra året. Han var på då gång att bygga ett sjukhus strax utanför Dar.

När jag och mamma nu kommer tillbaka är sjukhuset klar (nästan) och i bruk. F Brian blir eld och lågor när vi visar intresse för hans arbete och ordnar med studiebesök på sjukhuset. Jag och mamma får vara med och väga bebisar och lyssna på rytmen från ofödda bebis hjärtan.

Sjukhuset har ett fokus på kvinnor, barn och förlossningar, men man tar även emot HIV- och malaria patienter. HIV är som jag tidigare skrivit ett stort problem i östra Afrika. Men man börjar jobba förebyggande emot det. På sjukhuset är HIV testerna och medicin gratis. Man har även infört som rutin att testa alla gravida kvinnor för HIV när de kommer till mottagningen. På så vis kan man jobba förebyggande och medicinera under graviditeten om mamman är positiv. På så sätt minskar man rejält riskerna för att barnet skall smittas.

Sjukhuset är privat och fristående från staten. Tyvärr innebär det att behandlingarna inte är gratis, folket i byn Kibango måste betala. Många har inte råd med sjukvård och i sjukhuset är sjuksängarna därför tomma. Pengar för att bygga sjukhuset är insamlat från Kyrkan och kristna i området av 480 miljoner T Shilling lyckades kyrkans församlingar samla in hälften (1000 T Shilling ca = 7 kr). Stora insamlingar har även gjorts av privata familjer i Holland.

F Brian gör försök i att införa ett försäkringssystem för folket i området, så att de kan komma och få den vård de behöver. Min tanke är att mikroförsäkringar är väldigt bra och jag skall göra vad jag kan för att koppla ihop Kibango med de undersökningar jag vet har genomförts i Kenya.

Into the Wild

Ngorongoro- dimma så tät att man inte ser mer än 30 m framför bilen. Klockan är 8 och det är svinkallt ute.

Vi är på väg till en av Tanzanias många nationalparker. Vad som är speciellt med Ngorongoro är att djuren lever tillsammans i en krater – Hyenor, Lejon, elefanter och antiloper – det är bara några av de få djur som finns att se. Trots att de är varandras fiender finns det en balans mellan dem som gör att Lejonen inte äter upp alla de andra.

Erik från IllMasai tourist company guidar oss runt kratern i 4W bil. Med oss i bilen har vi oxå Mike och Brian – två amerikanare som är ute på resande fot. Vi välkomnas in i parken av en GIGANTISK elefant som står en bit in i regn skogen och äter gräs. Ståtlig och lite mystisk.

Vi åker vidare och ser Gnuer (eller vad de nu heter – de där som springer som galningar och hoppar ner i vattnet –

De som gjorde att Lejonkungens pappa dog…ja, ni vet). De slår ofta följe med Zebrorna för att utbyta information med varandra. Zebror hör bra, men ser dåligt. Gnuer ser bra, men hör dåligt – tillsammans är de starkare.

Vi ser även noshörningar och flodhästar. Men jag känner efter ett tag att det är ju Lejon man vill se… vi åker vidare och visst får vi se lejon=)

Första tillfället ligger en hona på lur i gräset. En bit in i kratern står ett gäng gnuer och b

etar. De är iaktagna – Honan är mäkta fokuserad på hjorden av gnuer och zebror framför sig och strategiskt nog har hon lagt sig mellan djuren och vattenhållet. I lejonflocken är det alltid honan som jagar. Hon står ensam för käket och när hon har jagat ges maten till hanen. Inte förrän han har ätit sig mätt får hon tillsammans med valparna ta del av kalaset.

Tänker först att Shit vad häftigt – vi kommer få se en jakt här nu! – Sedan inser jag att det kommer bli en blodig jakt som kommer att sluta med inälvor på utsidan. Det är ju inte alls lika mysigt. Samtidigt är det ju mitt i naturen vi befinner oss – då skall man väl ta del av både den vackra och den hårda sidan.

Men djuren går sin väg utan att honan får en chans. Medans hjorden lugnt lullar ner till vattnet vänder sig honan och blänger på oss. Samtidigt kryper den klena stackars hanen fram ur gräset. Han ser verkligen ut att behöva ett mål mat och jag känner att fan… -det fanns rätt många zebror i hjorden ändå. En mer eller mindre hade kanske inte skadat – och om det blivit för blodigt hade jag kunnat sätta mig i bilen, hålla för öronen och blunda.

Under lunchen springer jag på Stephen, som jag och Miriam använde som tolk när vi var i Tan

zania. Han är reseledare för Jambo – tour och har ett gäng svenskar i gruppen. Vi småpratar lite och han berättar att djurlivet för lejonena är hårt. De är ca 90 st i kratern och nu när alla djur migrerar till Kenya är det tight om maten.

Vi möter fler lejon. Nästa hane som vi faktiskt nästan missar, ligger precis vid vägkanten, ja – vi kör nästan på honom! Vi är först på plats – inga andra Safari bilar är i närheten! Vid väggrenen ligger Han och sover i hoprullad precis som en katt.

Tittar knappast upp på oss när vi hojtar till Erik att stanna bilen och backa tillbaka.Det är en stencool fullvuxen Lejon Hane som ligger där – Han ha

r sår på kroppen och verkar ha varit i slagsmål nyligen – ett slagsmål han nog förlorade – En fd Lejonens konung.  Han är helt slut och bara sover och slickar sina sår.

Men även om han är sårad har han mängder med stolthet kvar. Som en kung reser han sig från sin plats, strövar fram mellan bilarna (det har kommit fler bilar nu). För att visa sin makt lägger sig hanen Mitt på vägen, mitt emellan bilarna. Till och med guiderna är exhalterade! I gräset ett par meter bort ligger ett Lejon till och dåsar, men vi ser inte så mkt av det.

Efter ett tag lämnar vi de trötta Lejonen och kör vidare. Vi ser Lejon vid fler tillfällen, men nu ä

r vi på jakt efter en leopard eller en geopard! Vi letar och letar. Utefter vägen hittar vi flodhästar som ligger på rygg i små vatten pölar – njuter och svalkar sig. Vi ser fler elefanter, buffalos, Pumba grisar, 2 noshörningar på väldigt nära avstånd och prärie hundar. – Men inga gul prickiga djur. Erik tröstar oss och säger att vi faktiskt redan har haft en väldans tur som sett så många lejon och flodhästar på land och noshörningar. Leoparder och Geoparder finns nästan inte i denna parken. Så vi kör mot grindarna igen.

Transporten mellan kratern och grindarna är ca 45 min körning i upp och ner terräng. Vi sitter lite lomulna i bilen och säger inte så mycket. Killarna i bilen sover – mamma tittar ut genom fönstret till vänster. Plötsligt stannar bilen – Jag tittar ut och skriker Waow! och ser en En leopard hoppa ut precis framför bilen, tvärnita och hoppa tillbaka in i Snåren igen!

Leoparder ser man nästan aldrig! Dagtid ligger de högt uppe i träden och väntar. De kommer ner när de jagar i skymningen. Men nu fick jag se Leoparden och lyckades därmed att pricka in “the Big 5” ( Lejon, Buffalo, Elefant, Leopard och Noshörning) på en och samma dag. Erik säger att det aldrig har hänt honom under de 6 år han har jobbat som guide.

Själaglad och nöjd med Ngorongoro resan – kryper jag nu till sängs med löfte till mig själv om att nästa safari blir en minst 5 dagars!Imorgon åker jag och Mamma till Dar es Salaam. Vi skall bo hos Father Brian som jag och Miriam träffade via två holländare förra året. Father Brian är pastor och har nyligen startat upp ett sjukhus i Dar – inriktat på vård av kvinnor, graviditeter och förlossningar. Mamma är ju sköterska så hon är eld och lågor!

Tanzania

En tidig morgon ledde till en sen kväll. Jag och mamma dunsade trötta in på Meru INN i Arusha. Vägen från Nairobi var fruktansvärd. Men Staten har anställt kineser till att förbättra den.

Vi stannade i Namanga hos Solomon som jag träffade sist jag var i Tanzania med SCC. Efter ett oändligt köande i passkontrollen fick vi möta honom, hans fru och deras 6 barn. Solomon är ordförande i SACCO’s Namanga, men oxå kameltränare.

Solomons fru, Mama Susan berättade för oss om hur det är att leva i Namanga. Staden är delad mitt i itu av gränsen mellan Kenya och Tanzania. Folket här känner sig dock som Namangianer mer än som Kenyan el Tanzanian. De har möjlighet att delta i folkomröstningar i båda länder, men de flesta här verkar inte tycka att politik är någonting man beblandar sig i. De beslut som fattas i Nairobi och Dodoma påverkar inte deras liv i Namanga ändå säger de.

Vilda djur däremot – eftersom de lever mitt i naturen, är massaierna ständigt på sin vakt mot vilda djur. Namanga tillhör inte en nationalpark, men ändå strövar här Buffalos, Lejon, Geoparder, Leoparder och Elefanter vilt omkring utanför husen. Inne i staden är man skyddad mot dem i och med ljusen och oljudet. Men bara ett par 100 m utanför bor folk i traditionella bomas. De ringar in sina små lerhus med höga taggiga buskar för att hålla lejonen utanför.

Oftast kommer de vilda djuren på natten. Masaierna har då krigare ute som håller vakt och skyddar folket mot djuren. Krigare blir man vid 13 års åldern, strax efter omskärelsen. Man tränas och trimmas till att bli en Moran (färdigutbildad krigare). Som lärling blir man utbildad i allt om naturen och djuren som finns runt dem – från vlka växter som är mediciner och vilka som är giftiga till vilka spår vilket djur lämnar efter sig, hur man dödar dem och hur man flyr undan dem – man dödar bara om man måste. Moraner är alltid i tjänst. När någon är i fara ropar de på moranerna och de kommer springandes- det är deras uppgift att offra sitt liv för att rädda dem som är i fara.

Moran är man fram tills man skaffar sig barn. Då slipper man ta sitt ansvar som krigare och kan i lugn och ro pensionera sig som familjefader.

Turist i Nairobi

Mamma är här! Det kändes fantastiskt att hämta henne på flygplatsen i lördags!

Hon har nu varit här i 3 dagar och vi har hunnit med Massor!

En god vän från Shelter Forum tog med oss till Mamba Place i söndags. Där träffade vi på krokodiler, strutsar och till mammas förtjusning en giraff!

Krokodilerna var helt enormt magnefika! Lata jäklar som bara låg och pöste, med huvudet på en sten, i väntan på att mat skulle komma. Middag serveras en gång per vecka och vi lyckades pricka in att komma just då.

Mamma är helt förtjust i giraffer och fick till sin förtjusning träffa och mata en 2 årig hane.

Väldigt väldigt snälla djur! Coola och graciösa! De måste ha en fantastiskt bra utsikt oxå!

Igår körde Farah oss till ett Elefantbarnhem! Helt UNDERBARA varelser! Vi åkte till David Sheldricks farm strax utanför Nairobidär man tagit hand om övergivna elefanter sedan 70 talet. Varje dag kl 11-12 öppnar man grindarna för befolkningen och för 30 kr får man se när elefanterna matas.

De får mat var 3e timme, dag som natt under 3 år. De sover inomhus i boxar och i varje box står en säng där en elefantskötare sover.

Elefanter är otroligt sällskapliga varelser och har här på farmen 24 timmars uppvaktning av personalen.

Skötarna måste även cirkulera mellan elefanterna när det gäller sovrutinen. Annars blir elefanterna för fästa vid en skötare och deppar ner sig totalt om denne skötaren inte dyker upp en dag…

Vi avslutade dagen på Karen Blixens museum. Fantastiskt hus!

Hon kom till Kenya 1914 efter att ha blivit bortgift med sin kusin. Hon behövde en adlig titel och kusinen behövde pengar. Äktenskapet höll i 7 hela år. Karen är väl känd i Nairobi för att ha anställt över 700 personer på sina kaffeodlingar ( som tyvärr gick väldigt dåligt). Hon bedrev även privat gratis undervisning för barnen  till arbetarna och såg även till att införskaffa medicin till allt och alla! Hennes college finns fortfarande kvar och drivs med inriktning på mat och kosthållning.

Karen själv dog i 70 års åldern. Hon var då stor kedjerökare och dessutom förgiftad av Arsenik som hon tog mot den Syfilis som hennes make smittade henne med då de var nygifta. Mot Syfilisen använde hon alltså 6 droppar Arsenik VARJE DAG i 40 år… Helt otroligt att hon blev så gammal som hon blev.

Imorgon reser vi mot Namanga och Tanzania. Väl där träffar vi Solomon – en väldigt trevlig Masai-man som jag träffade när jag var i Tanzania sist. Han är kameltränare i Namanga och har lovat mig att jag skall få träffa både fru, barn och Kameler!

Oroligheter i Nairobi

Ja, det har fallit handgranater över Nairobi. Ca 70 personer skadade och 6 personer omkom i måndags kväll.

Tidigare har jag skrivit om folkomröstningen om den nya konstitutionen. I måndags hade NEJ-sägarna ett möte i Uhuru parken, som ligger mitt i Nairobi. Mötet slutade vid 6-tiden, men en pastor stannade kvar och predikade. Strax efter 6 smällde första bomben och efterföljdes strax av ytterligare än.

Det råder väldiga diskussioner om vem som ligger bakom. Kan JA-anhängare ligga bakom attentatet – eller är det en konspiration från den kyrkliga NEJ sidan?  Daily Nation skriver att trots att folk blev skadade vid första tillfället uppmanade pastorn folksamlingen att stanna kvar och lyssna till honom.

Vem som ligger bakom vet man alltså inte än – ingen verkar ha givit sig till känna. Huruvida någon någonsin kommer att hållas ansvarig för det, verkar bero på VEM det är som är ansvarig. Skulle det vara en högt uppsatt politker (vilket inte är omöjligt enligt vad som sägs i folkmun) så lär denne passara GÅ utan att behöva hamna i fängelse.

Jag och mamma är helt utan skador vad gäller det som har hänt. Vi bor ca 3 km från Uhuru Park – Vi hörde smällen, men ska ärligt säga att jag trodde det var ett bildäck som smällde. Jag tyckte det var en otroligt korkad chaufför som lyckades smälla två däck på mindre än 5 min mellanrum.

Vad jag har hört av mina vänner här i Nairobi så är det ingen som har direkta anhöriga bland offren, vilket är en lättnad.

Ekologiska sojabönor

Efter att jag i föregående inläggs har klagat på miljötänket vill jag upplysa om miljöprojekt som pågår i Tanzania.

Jag träffar Petter Hamrén som är engagerad i miljötänket inom jordbruket. Petter har under det senaste året har planerat uppstartandet av ett ekologiskt jordbruk utanför Moshi i norra Tanzania. För er som någon gång tvivlat på att biståndsprojekt inte fungerar (jag inkluderar mig själv i denna kategori) så vill jag med lättnad presentera ett projekt jag förespråkar investeringar i.

Petter är från Hernösand, men nu på plats i Moshi för att starta upp SBS-projektet (Slowly but Sure). Detta är ett projekt som organisationen Watoto Killicenter satsar stenhårt på att hitta långsiktiga lösningar på hur man kan byta ut kemikaliska bekämpningsmedel mot naturliga. Killicenter är ett barnhem beläget i roten av Kilimanjaro, där Petter arbetade som volontär för ett år sedan. Arbetet utvecklades till uppstartandet av organisationen.

Jag träffade Petter sist jag var i Tanzania och sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Ironiskt nog verkar det som att vi bara ses när vi är i Tanzania. Hur som helst var det ett nöje att träffa honom igen.

Omkring 80 % av befolkningen i öst-afrika försöker göra ett levene på sitt jordbruk. Ett  stort problem med levnadssättet som bonde är det opålitliga klimatet. Osäkerheten kring jordbruket gäller inte bara för afrikanska bönder, även jordbrukarna i Sverige bävar inför dåliga skördeår. Skillnaden i Öst-Afrika är att marginalerna för bönderna är mindre. Den afrikanske bonden har ingen försäkring som täcker inkomstförluster.  Går en säsongs skörd åt skogen förlorar bonden inte bara inkomst, utan även mat på bordet.

Böndernas små marginaler gör det svårt för dem att experimentera med nya metoder om hur man kan påverka sitt jordbruk. Som skrivet gör klimatet tillvaron osäker för bonden. Man vill säkra sina skördar och man gör det via besprutning. Arbetet görs för hand, ofta av barn – utan någon som helst skyddsutrustning. Instruktionerna på förpackningen är på engelska, vilket gör det svårt för den swahili-talande bonden att veta hur mycket medel som skall användas. Även om man av läskungiga grannar får reda på vad som rekommenderas tar man det säkra före det osäkra och dubblerar doserna… Konsekvenserna av detta är inte positiva. Befolkningen påverkas, inte minst barnen som jobbar med det. Markerna blir också efter ett tag svårodlade och även om bonden använder “bra” bekämpningsmedel kräver jordbruket mer kemikalier allteftersom säsongerna går. Det blir dyrt och ohållbart.

Det finns ekologiska metoder, naturliga metoder för hur man bekämpar ohyra. Organisationen Watato Kilicenter som Petter grundare och idag ordförande för har köpt mark i Kisangeni, utanför Moshi, där de praktiserar hur man med dessa metoder på lång sikt kan genomföra ett giftfritt jordbruk.

Istället för kemiska bekämpningsmedel används aska i förebyggande syfte för att hålla ohyra borta. Askan strös över plantorna då de är 5 veckor gamla för att fjärillar inte skall lägga sina ägg på majsen. Man har även köpt Utopa frön ett Nema-träd från byn Mwanga som ligger uppe på Kilimanjaro.

Av Utopa trädet skördar man och torkar bladen och grenarna. De mals till ett pulver som blandas med vatten. Blandningen sprutas över jordbruket. Utopa är ett träd som växer vilt i Afrika, men som ursprungligen kommer från Indien. Metoden har egenskapen att döda alla skadedjur men utan att påverka nyttodjur eller grödan som växer.

Metoden är effektiv, men brist på information och brist på tillgången på Utopa träd gör att den inte används. Det är även mycket lättare att få tag på kemiska produkter än på Utopa odlare. Petter hämtar i nästa vecka hem 6st säckar med frön som skall planteras ut i området kring marken han har köpt. Farmen som projektet genomförs på ligger precis vid en järnväg. Tanken är att det ska hjälpa att sprida kunskapen om ekologiskt jordbruk genom att skapa ett naturligt intresse för det.

Produkterna som odlas är än så länge majs. Fokus ligger på att starta upp en soja böns odling nu under våren. Men för det behövs det investeras i mera mark. Hälften av produkterna går till barnen på Killicenter och andra hälften säljs på marknaden för att sedan investeras i nya projekt. På lång sikt introduceras metoder för ekologiskt jordbruk till Killicenters barn och man önskar på så sätt att naturligt implementera ett miljötänk hos nästkommande generations bönder.

GAGS AB är en av de stora sponsorerna bakom projektet. Även TANCART  (Tanzania organic certification association) och Joakim Webber från Organic Tanzania har bistått information, rådgivning och mentalt stöd. Joakim besöker även farmen emellanåt för att hålla sig uppdaterad om vad som händer i projektet.

Efter att ha skrivet om en hel del tråkiga och ofullständiga projekt vill jag nu med glädje påpeka att jag är positiv till vad som händer på de få tunnlanden utanför Moshi. Det finns ett ekologiskt tänkande både hos Petter och hos de bönder som frivilligt arbetar för Watoto Killicenter.

Det ekologiska jordbruket är bara ett av projekten. Mer kan ni läsa om på deras hemsa. Organisationen är än så länge finansierad av privata sponsorer, både stora företag som skrivet ovan, men även enskilda vänligt sinnade människor.

För alla er som undrar varför jag är i Afrika, kan jag bara säga att ibland vet jag inte vad jag gör här. Efter att ha granskat 3e världen från olika synvinklar känns det ibland som att ett steg fram alltid innebär två steg tillbaka… Men så dyker det upp ett projekt som detta som gör mig så glad att jag genast slutar ifrågasätta mig själv. Framtida visionen för Watoto Killicenter är att söka medel från SIDA, men än så länge är organisationen för ung (man måste vara registrerad minst ett år för att få medel beviljat).

Har ni någon gång funderat på att skaffa fadderbarn eller månadsspara för biståndsprojekt, men fått kalla fötter när ni hört om hur mycket som försvinner i administration, så har kan jag rekommendera er detta projekt. Jag är planerar själv att delta finansiellt. Ni hittar mer info på deras hemsida. Ett bidrag hjälper inte bara barnen på centret utan det innebär även ett miljödeltagande. Jag vet även att några av er som läser har tanken på att volontär-arbeta och då är Petter definitivt en bra kontakt.

Månadsgivare à 50 kr: Swedbank bankkonto: Clearingnummer: 84202 Bankkontonummer: 914553000

Enskilda belopp: bankgiro: 473-06023

Klimat och sopor

Tanzania är grannlandet till Kenya. De båda länderna har många likheter, som grannländer har. Bland annat delar de swahilin som huvudspråk även om Kenyaner i regel pratar engelska med varandra i storstäderna.  Men det finns ett storebror / lillebror syndrom länderna emellan.

Tanzania är inte alls lika utvecklat som Kenya i tekniska termer räknat. Den stora delen av befolkningen sägs även leva mer för stunden och planerar inte så mycket för hur man skall utveckla sig. Tanzanianer är ett fredligt och nöjt folk. Kenyaner däremot är tävlingsmänniskor. De vill vara starka och framgångsrika. Tanzanianer verkar inte bry sig så mycket om finanser och affärer. Har de mat för dagen så är de tillfredställda Men jag vill påstå att Tanzania faktiskt ligger före i miljötänket. Gatorna i Moshi och Arusha är rena och välsopade och man kan se på de fulla soptunnorna att de faktiskt används (de töms på natten). I Kenya är man så fokuserad på att lyckas att man glömmer bort alla ”cross-cutting issues” som berör det offentliga rummet.

Klimat är ett ämne som generellt saknar utrymme i Afrikansk folkmun. I media kan det stå om trädproblemet och att skogarna i öst-afrika kommer att vara icke-existerande inom 10 år. Men rent praktiskt är sopsorteringen ett enormt problem i Kenya. Redan på gränsen till Tanzania märker jag däremot hur mycket renare detta ”lillebrorsland” faktiskt är. Framme i Moshi får jag reda på att det är förbjudet att slänga sopor på marken. Till skillnad från Nairobi är Moshis gatudiken fria från gamla plastflaskor gatuhörnen. Nu är inte pantsystemet uppfunnet i Tanzania heller (den som introducerar det här i landet kommer få det nya nobel priset i miljötänk av mig), så visst har de ett plastproblem. Men de samlar iaf ihop soporna och uppmanar folk till att hålla rent efter sig.

Men trafiken är fortfarande ett problem. Bilarna spottar ur sig mängder med avgaser och har man en bil så använder man den, om det så bara är runt hörnet man skall åka. Bilen får gärna stå och puttra en kvart utanför huset innan man åker, för att ”värma upp den”. Något annat jag reagerar på här nere är vägbulorna som skall sakta ner trafiken. De är så stora och osynliga att man måste tvärnita för att inte köra sönder bilen. Bulorna bidrar även till en massa gasande och bromsande som inte alls är bra för moder natur.

Det känns lite långsökt att sopsortera hemma i Sverige när jag ser hur skitigt det här här nere och hur mycket avgaser bilarna släpper ut. Men jag vill ändå tänker ändå fortsätta gör det (vore väldigt omoraliskt att skriva ngt annat). Det finns en hel del att satsa på här nere vad gäller miljön.

Här nere beter man sig så som vi gjorde för en 15-20 år sedan ( jo – jag är så pass gammal att jag kan skriva 20 år nu och fortfarande minnas den tiden). Man låter bilen stå och puttra,  Jag tror det finns intresse för miljön, men vad som saknas är information. Generellt sätt saknas det sopsortering, pappersinsamling, pantsystem för plastflaskor. Det enda jag kan hitta som är miljömärkt är toalettrullarna, men jag tror inte att så många öst-afrikaner bryr sig om vad miljömärket står för.

Men jag tänker att jag ska få Fred (som jag bor ihop med i Nairobi) att börja tänka miljöinriktat när vi handlar toapapper. Det är ett steg på vägen. Kan jag även få honom att gå emellan Donholm och Umoja ( 1 km)  och inte ta matatu varenda gång, så planterar jag kanske en norm =)

Baksidan av ett pappersark

Kenya är ett rikt land – rikt på resurser, på kreativitet och på möjlighet att skapa sig ett bra levende. Medelklassen i Kenya är stor och många har möjlighet till bil, vilket är en utav anledningarna till att trafiken är så problematisk.

När jag är i vissa delar av stan har jag svårt att förstår att jag faktiskt är i Afrika. Det finns stora shoppingcentrums, Supermarkets, Bio med senaste filmerna, fina restauranger, museum, nöjesattraktioner och uteliv. Detta är tillgänligt för alla – men få har råd med det.

Sedan självständigheten 1963 har urbaniseringen av befolkningen i Kenya ökat från 750 000 pers till 9,9 miljoner människor 1999 (KENSUP). Hittar inga siffror på hur de senaste 10 åren har utvecklats – men jag misstänker att det har ökat.

I Nairobi bor ca 4 – 6 miljoner människor. Utav dessa är ca 1,5 – 2 miljon bosatta i vad som kallas slum-områden. Detta är mer eller mindre laglösa områden dit folk vallfärdar utifrån langsbygden in tron att skapa sig ett bättre levende i storstaden. Nairobi har 8-10 slumområden varav ett av de största är Kibera där drygt 1.2 milj kenyaner bor.
Just detta området är ägt av staten, men bostäderna har mer eller mindre illegalt hyrts ut av privata landlords sedan 70t. Bebyggelsen startade efter världskrigen då landplottar delades ut till hemvändande soldater. Idag bor män, kvinnor och barn i alla åldrar och med olika bakgrunder. Vissa kenyaner kommer dit för säsongsarbete andra är födda och uppvuxna i slummen.

I slummen finner man mängder med problem – På en yta av 1000 kvm är ca 1 miljon människor bosatta. Den stora koncentratonen av folk ger sanitations problem eftersom vattenförsörjningen är ganska fattig. Arbetslösheten bland folket bidrar till att kriminaliteten är stor. Frustrationen hos befolkningen kan skapa en ganska hetsk stämning som gör att polisen sällan vågar sig in.

Mitt i denna soppa lyckas folk ändå skapa sig en vardag. De har familj och vänner i sin närhet. Barnen går i skola och den kenyanska kreativiteten och överlevnadsinstinkten används för att skapa arbetsmöjligheter. Många av Kiberas befolkning arbetar inne i Nairobi, på kontor och banker. De kan ha en hyfsad lön och skulle kanske till och med kunna bosätta sig i ett något bättre område, men eftersom de solidariskt hjälper sinna grannar, släkt och vänner med diverse utgifter som hyra och el är de fast i ett ekorre-hjul.

Man finner många biståndsorganisationer etablerade i området med fokus på att skapa levendet för de boende. Sverige är ett utav många på hjälp-listan. Läser mer om vad Kiberace gör och om Andreas Carlbergs senaste besök från Sverige.

Projekten stödjer befolkningen, men det tar dem inte ut ur slummen. Trots alla uppoffringar utifrån fortsätter Kibera att växa allteftersom nytt folk flyttar in.

För folket som vuxit upp i området finns det kanske egetnligen ingen anledning att flytta. Många av dem är institutionaliserade i ett slum-levene. De är vana vid att få läkemedel och utbildning subventionerat. De bor även väldigt centralt nära Nairobi och ev jobb och slipper därmed transportproblemen eftersom de kan gå till jobbet. – så varför skall de flytta till ett ställe utanför stan? Då måste de betala högre hyra, de måste starta om sin business, lämna vänner och bekanta och de får inte alls samma support från biståndsorganisationer som de nu är vana vid.

När man besöker Kibera är det svårt att förstår hur folk kan leva som de gör, men jag antar att man ser helt annorlunda på det om man är född och uppvuxen i området och under de första 10 åren av sitt liv inte sett något annat.

/E

mPesa – Konsten att betala en räkning

Strömmen gick häromdagen, när jag stod i duschen – roligt värre… kolsvart! Anledningen? – Tydligen har vi inte betalat elräkningen – man gör det i förväg här… som ett telfonkort som man laddar på. Men Hur gör man? – jo – via mobiltelefonen.

Det låter inte logiskt för 5 öre, men teknologin är enormt utvecklat i Kenya. mPesa är ett agentsystem som transfererar pengar mellan mobiltelefoner. Överallt i hela Kenya finns mPesa agenter i små shoppar där man kan sätta in och ta ut pengar, precis som en liten bank.

När man sätter in pengar laddar man upp med på ett konto, som vårat cash-kort system som fanns innan VISA kortet slog igenom. Kontot är döpt genom ett mPesa nummer alias konto-nummer. Genom sms-systemet kan man sedan skicka pengar till andras mPesa-nummer.

Den som mottager en betalning får ett sms att denne har mottagit en summa shilling på sitt konto och kan hämta ut motsvarande belopp hos närmaste mPesa shopp. Kostanden för att transferera är 1.80 kr per transaktion.
Detta har utvecklats till att ta över VISA kortets funktion. Folk transfererar pengar över hela landet. Det gäller inte bara personliga transaktioner utan mPesa underlättar betalningen utav varor och tjänster. Inte bara så att transaktionen går snabbare – hanteringen av pengar blir dessutom mycket mer säkrare eftersom det flödar mindre cash ute i samhället.

mPesa är en Kenyansk uppfinning, men håller nu på att etablera sig även i England – det verkar som att det bara är en tidsfråga innan vi har det i Sverige.

Än så länge verkar systemet vara säkert från datanördar och hackers, eftersom allt är kopplat till mobiltelefonin och inte till något datanätverk. Den enda negativa biverkan som folket pratar om är just att man inte behöver träffa varandra för att betala varandra eller överföra pengar. Som en man berättade för mig blir det lite osocialt: “Om frugan eller barnen behöver pengar så kan jag ju bara skicka ett sms.” Att lämna pengar till någon är inte längre en anledning att träffas.

/E

Konsten att vara hårdkokt…

… men inte utvecklas till stenhård är svårt. Detta blir ett hårdkokt inlägg, med lite varning för att det blir personligt.

Efter 2 veckor i Nairobi börjar jag känna mig ganska hemma. Jag hittar hyfsat i stan, mellan down Town och Up Town – jag vet var marknaderna är och hur mycket en mango bör kosta. Kollektivtrafiken går oxå bra nu, hemvägen är svårast eftersom busshållplatsena inte är fasta utan rörliga. Man vet alltså inte med säkerthet varifrån ens buss går, eller ens OM den går. Matatusarna (småbussarna) är förbjudna i stan, men de smyger ändå sig in för att plocka upp folk, vilket är ett måste för passagerarna. De stora bussarna klarar inte alltid av att köra ut i de lervällingarna där folket bor, utan dit går bara matatus. Så om matatusarna inte kommer in till stan så får delar av lokal folket svårt att ta sig hem.

Som jag skrivet tidigare åker jag genom hela Nariobi varje dag. Från förort till förort. Jag ser en hel del på vägen och utsikten är jämt fördelad mellan fattigdom och rikedom utefter vägen. Min praktik ligger i det rika området, jag äter min lunch på samma ställen som ambassadörsfruarna pimplar sitt vin. Så jag ser tydligt hur de rika har det (hur jag har det). Igenom de fattiga områdena, vilket är den första delen av min resa till jobbet, går bussarna väldigt långsamt på grunda av traffikstockningen så jag ser ganska tydligt folket som sover på gatan. Jag vill inte gå in på detaljer för det blir bara osmakligt och jobbigt att både skriva och läsa, men folk är amputerade, skottskadade, undernärda och alkoholoserade. Barnen är små och smutsiga. Det är jobbigt att se.

Det är jobbigt att se eftersom jag vet att detta är majoriteten av befolkningen som lever på minoriteten av välfärden. Det är jobbigt att se eftersom jag själv aldrig aldrig skulle överleva en vecka i de här områdena, men att jag samtidigt vet att andra bor här under hela sin livstid.

Hur hanterar jag det här? – Jag slutar titta… det låter fruktansvärt hemskt, men jag har insett att detta för nuvarande är det enda sättet att göra det på. Jag ignorerar barnen som kommer och tigger om pengar. Jag vet nämligen att det är organiserat tiggande, barnen är framskickade av sina föräldrar. Jag ignorerar den långa, galet smala mannen som säljer äpplen, både för att han har konstiga ögon, men oxå för att jag ändå inte kan köpa äpplen av honom – jag har inte så små pengar på mig och han skulle inte kunna lämna växel tillbaka.

Alla intryck blir till en pandoras ask. De ligger och trycker. Efter ett måste de komma ut.

Jag tror det är så här det kommer att vara. Kommer få köra på stenhårt under ett par veckor utan att titta upp – annars kommer det inte gå att koncentrera sig på jobbet. Sedan får jag ta en dag och bearbeta intrycken. Jag vill kunna hantera det jag ser hårdkokt, men inte låta det här landet förvandla mig till stenhård. Som hjälp på vägen tänker jag strategiskt välja vilka jag kan hjälpa. Vi har ett barn som ofta sitter vid vår grind. Har inte ens sett om det är en pojke eller flicka – men jag ska ta reda på det och nästa gång denne sitter där skall denna få en tomat, eller en mango.

Det låter snålt med en tomat, men att ge mer än så skulle innebära att barnet måste dela med sig… eller antagligen ge bort alltihopa till de äldre och själv bli utan. Att ge pengar skulle bidra till en lokal maffia rörelse. Allting är satt i system – folk är inte dumma – de vet hur de ska överleva.

/E