Tanzania

En tidig morgon ledde till en sen kväll. Jag och mamma dunsade trötta in på Meru INN i Arusha. Vägen från Nairobi var fruktansvärd. Men Staten har anställt kineser till att förbättra den.

Vi stannade i Namanga hos Solomon som jag träffade sist jag var i Tanzania med SCC. Efter ett oändligt köande i passkontrollen fick vi möta honom, hans fru och deras 6 barn. Solomon är ordförande i SACCO’s Namanga, men oxå kameltränare.

Solomons fru, Mama Susan berättade för oss om hur det är att leva i Namanga. Staden är delad mitt i itu av gränsen mellan Kenya och Tanzania. Folket här känner sig dock som Namangianer mer än som Kenyan el Tanzanian. De har möjlighet att delta i folkomröstningar i båda länder, men de flesta här verkar inte tycka att politik är någonting man beblandar sig i. De beslut som fattas i Nairobi och Dodoma påverkar inte deras liv i Namanga ändå säger de.

Vilda djur däremot – eftersom de lever mitt i naturen, är massaierna ständigt på sin vakt mot vilda djur. Namanga tillhör inte en nationalpark, men ändå strövar här Buffalos, Lejon, Geoparder, Leoparder och Elefanter vilt omkring utanför husen. Inne i staden är man skyddad mot dem i och med ljusen och oljudet. Men bara ett par 100 m utanför bor folk i traditionella bomas. De ringar in sina små lerhus med höga taggiga buskar för att hålla lejonen utanför.

Oftast kommer de vilda djuren på natten. Masaierna har då krigare ute som håller vakt och skyddar folket mot djuren. Krigare blir man vid 13 års åldern, strax efter omskärelsen. Man tränas och trimmas till att bli en Moran (färdigutbildad krigare). Som lärling blir man utbildad i allt om naturen och djuren som finns runt dem – från vlka växter som är mediciner och vilka som är giftiga till vilka spår vilket djur lämnar efter sig, hur man dödar dem och hur man flyr undan dem – man dödar bara om man måste. Moraner är alltid i tjänst. När någon är i fara ropar de på moranerna och de kommer springandes- det är deras uppgift att offra sitt liv för att rädda dem som är i fara.

Moran är man fram tills man skaffar sig barn. Då slipper man ta sitt ansvar som krigare och kan i lugn och ro pensionera sig som familjefader.