Tanzania

En tidig morgon ledde till en sen kväll. Jag och mamma dunsade trötta in på Meru INN i Arusha. Vägen från Nairobi var fruktansvärd. Men Staten har anställt kineser till att förbättra den.

Vi stannade i Namanga hos Solomon som jag träffade sist jag var i Tanzania med SCC. Efter ett oändligt köande i passkontrollen fick vi möta honom, hans fru och deras 6 barn. Solomon är ordförande i SACCO’s Namanga, men oxå kameltränare.

Solomons fru, Mama Susan berättade för oss om hur det är att leva i Namanga. Staden är delad mitt i itu av gränsen mellan Kenya och Tanzania. Folket här känner sig dock som Namangianer mer än som Kenyan el Tanzanian. De har möjlighet att delta i folkomröstningar i båda länder, men de flesta här verkar inte tycka att politik är någonting man beblandar sig i. De beslut som fattas i Nairobi och Dodoma påverkar inte deras liv i Namanga ändå säger de.

Vilda djur däremot – eftersom de lever mitt i naturen, är massaierna ständigt på sin vakt mot vilda djur. Namanga tillhör inte en nationalpark, men ändå strövar här Buffalos, Lejon, Geoparder, Leoparder och Elefanter vilt omkring utanför husen. Inne i staden är man skyddad mot dem i och med ljusen och oljudet. Men bara ett par 100 m utanför bor folk i traditionella bomas. De ringar in sina små lerhus med höga taggiga buskar för att hålla lejonen utanför.

Oftast kommer de vilda djuren på natten. Masaierna har då krigare ute som håller vakt och skyddar folket mot djuren. Krigare blir man vid 13 års åldern, strax efter omskärelsen. Man tränas och trimmas till att bli en Moran (färdigutbildad krigare). Som lärling blir man utbildad i allt om naturen och djuren som finns runt dem – från vlka växter som är mediciner och vilka som är giftiga till vilka spår vilket djur lämnar efter sig, hur man dödar dem och hur man flyr undan dem – man dödar bara om man måste. Moraner är alltid i tjänst. När någon är i fara ropar de på moranerna och de kommer springandes- det är deras uppgift att offra sitt liv för att rädda dem som är i fara.

Moran är man fram tills man skaffar sig barn. Då slipper man ta sitt ansvar som krigare och kan i lugn och ro pensionera sig som familjefader.

Detta är sista gången jag…

… äter frukost med både mamma och pappa en helgdag (imorgon är det ju vardag)

… rider med mamma

… rider över huvudtaget på mina hästar

… lagar mat vid den här spisen

… mockar i stallet

…handlar på Coop

… busar med Alison…                                            … på TRE månader

Jag tycker det är jättejobbigt att tänka så! Vill inte göra det, så jag försöker låta bli. Jag slutar nu att tänka så.

Det är antagligen oxå sista gången jag kommer frysa om fötterna, äta mango som egentligen inte smakar någonting och framför allt är det sista gången på evigheter som jag behöver tänka på skoluppgifter och ”papers” som skall in innan deadline!

Det ska bli sköööönt att praktisera – arbeta på riktigt!

Jag har en bostad nu via Michaels kompis Melanie – en tysk tjej som är ute och reser. Hon jobbar i Nairobi men är som skrivet inte där nu så jag har fått tillåtelse att bo i hennes lägenhet. Vet inte riktigt var på Kartan den ligger, bara att det är på Öst-sidan om Nairobi (Eastland). Jag kommer att jobba på väst sidan ( Spring Valley) så det blir att korsa hela stan i rusningstrafik på morgonen…

Men när jag nu kommer upp på onsdag morgon så har jag 5 dagar på mig att orientera mig innan jag börjar jobbet den 12e.  Det är gott om tid att lära mig hur Matatu (kollektivtrafiken) fungerar, vad allting kostar och hur mycket solkräm jag måste ha med mig i handväskan.

Sooolen….

Kollade in vädret igår – 27 grader heeela veckan. Regnade lite igår, men nu är det strålande sol =)

Men innan jag åker har jag fortfarande lite sista saker att göra. Häststaketet är inte klart. Blev sjuk mitt i allt röjsågande och trädvältande. Så innan jag packar klart nu, skall jag dra på mig min overall och ut och slå ner stolp. Pappa är hemma nu oxå så han håller mig sällskap ute på åkern!

”…harvar, sår poch plöjer, mockar, gräver och bär.

Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.”

Måste säg att jag älskar det. Inte bara Astrid Lindgrens rader, utan själva arbetet utomhus oxå faktiskt! Det är ju natt och dag mellan att vara bonde och vara akademiker, men mitt mål i livet är att kombinera dessa två! Det måste gå!

/E