Bombattack i Uganda- Fotbolls VM slutar i tragik

3 min kvar av matchen och en bomb smäller av mitt i Kampala – huvudstaden av Uganda. Extrem gruppen al-Shabab har tagit på sig ansvaret för attacken och Kenya har tagit det säkra före det osäkra och höjt säkerheten i landet. Läs mer här

Fotbolls VM har nog aldrig varit så stort som i år. Även om det bara var Europa i finalen var Kenyanerna enormt engagerade. Själv satt jag på arenan KCC mitt i Nairobi och följde matchen mellan Spanien och Nederländerna. Det delades ut flaggor och supporter material – båda lagen hade sina supportrar där. Stämningen var på topp!

Dagen efter läser jag i tidningen att 74 personer i Uganda har omkommit i bombattack. Precis i slutet av finalen smäller det på 3 ställen nästan samtidigt. Samtliga ställen visade fotbollsfinalen och var fulla av fotbollsfan. Anledningen till attacken är att Uganda stödjer Afrika Unionens militära arbete med att stödja den splittrade staten i Somalia.

läs mer

En dag kvar i Kenya. Här händer grejer varje dag. Jag hoppas på att morgondagen blir lugn. Då tar jag flyget till London, hälsar på några vänner och sedan bär det av till Sverige på söndag för att träffa min älskade familj – och jobba på posten som alla somrar!

Vissa borde kanske inte få ha rösträtt

Har skrivit om folkomröstningen om en ny konstitution tidigare. Den är den 4e Augusti och det börjar dra i hop sig. Man vet fortfarande inte vem som är skyldig till bomb attentatet i Uhuru Park i slutet på Juni och man lär inte få reda på det heller.

Den nya konstitutionen har stöd från både England och EU. Något som både kritiseras och uppmuntras av Kenya. Samtidigt som man behöver support från andra länder, vill man inte att konstitutionen skall vara för mycket influerad av dem. MAn vill ha en kenyansk konstitution, frågan är väl vad det kommer innebära. läs mer

Vad som nu är på tapeten inför valet är den lönehöjning som Parlamentarierna i Kenya efterfrågar. de kräver av President Kibaki en lönehöjning på på 15 000 sek. Detta för att de skall känna sig bekväma med att kunna stödja presidenten i att rösta för Konstitutionen. läs mer

Jag träffade en journalist på ett fik i Nairobi häromdagen och fick en del uppgfiter bekräftade. Detta MP folk är i nuläget klassade som högst betalade politikerna i världen och har löner på ca 85 000 sek / månad. De jobbar 2 dagar i veckan. Lediga fredag till måndag. Börjar jobba 1.30 på tisdag, jobbar hela onsdag och slutar sedan vid lunch på tordag. Eftersom de anser sig jobba för staten har de även bestämt sig för att de inte skall behöva betala någon skatt.

Konstitutionen kommer ändra på dessa förhållandena, så att MP nu måste betala skatt. Det är en utav anledingarna till att MP vill höja sina löner. Så på sätt och vis blir det “mer jämlikt” med att alla betalar skatt, men samtidigt blir det ingen skillnad i statskassan… trots detta försvaras MPs krav på löneökning. läs mer

Into the Wild

Ngorongoro- dimma så tät att man inte ser mer än 30 m framför bilen. Klockan är 8 och det är svinkallt ute.

Vi är på väg till en av Tanzanias många nationalparker. Vad som är speciellt med Ngorongoro är att djuren lever tillsammans i en krater – Hyenor, Lejon, elefanter och antiloper – det är bara några av de få djur som finns att se. Trots att de är varandras fiender finns det en balans mellan dem som gör att Lejonen inte äter upp alla de andra.

Erik från IllMasai tourist company guidar oss runt kratern i 4W bil. Med oss i bilen har vi oxå Mike och Brian – två amerikanare som är ute på resande fot. Vi välkomnas in i parken av en GIGANTISK elefant som står en bit in i regn skogen och äter gräs. Ståtlig och lite mystisk.

Vi åker vidare och ser Gnuer (eller vad de nu heter – de där som springer som galningar och hoppar ner i vattnet –

De som gjorde att Lejonkungens pappa dog…ja, ni vet). De slår ofta följe med Zebrorna för att utbyta information med varandra. Zebror hör bra, men ser dåligt. Gnuer ser bra, men hör dåligt – tillsammans är de starkare.

Vi ser även noshörningar och flodhästar. Men jag känner efter ett tag att det är ju Lejon man vill se… vi åker vidare och visst får vi se lejon=)

Första tillfället ligger en hona på lur i gräset. En bit in i kratern står ett gäng gnuer och b

etar. De är iaktagna – Honan är mäkta fokuserad på hjorden av gnuer och zebror framför sig och strategiskt nog har hon lagt sig mellan djuren och vattenhållet. I lejonflocken är det alltid honan som jagar. Hon står ensam för käket och när hon har jagat ges maten till hanen. Inte förrän han har ätit sig mätt får hon tillsammans med valparna ta del av kalaset.

Tänker först att Shit vad häftigt – vi kommer få se en jakt här nu! – Sedan inser jag att det kommer bli en blodig jakt som kommer att sluta med inälvor på utsidan. Det är ju inte alls lika mysigt. Samtidigt är det ju mitt i naturen vi befinner oss – då skall man väl ta del av både den vackra och den hårda sidan.

Men djuren går sin väg utan att honan får en chans. Medans hjorden lugnt lullar ner till vattnet vänder sig honan och blänger på oss. Samtidigt kryper den klena stackars hanen fram ur gräset. Han ser verkligen ut att behöva ett mål mat och jag känner att fan… -det fanns rätt många zebror i hjorden ändå. En mer eller mindre hade kanske inte skadat – och om det blivit för blodigt hade jag kunnat sätta mig i bilen, hålla för öronen och blunda.

Under lunchen springer jag på Stephen, som jag och Miriam använde som tolk när vi var i Tan

zania. Han är reseledare för Jambo – tour och har ett gäng svenskar i gruppen. Vi småpratar lite och han berättar att djurlivet för lejonena är hårt. De är ca 90 st i kratern och nu när alla djur migrerar till Kenya är det tight om maten.

Vi möter fler lejon. Nästa hane som vi faktiskt nästan missar, ligger precis vid vägkanten, ja – vi kör nästan på honom! Vi är först på plats – inga andra Safari bilar är i närheten! Vid väggrenen ligger Han och sover i hoprullad precis som en katt.

Tittar knappast upp på oss när vi hojtar till Erik att stanna bilen och backa tillbaka.Det är en stencool fullvuxen Lejon Hane som ligger där – Han ha

r sår på kroppen och verkar ha varit i slagsmål nyligen – ett slagsmål han nog förlorade – En fd Lejonens konung.  Han är helt slut och bara sover och slickar sina sår.

Men även om han är sårad har han mängder med stolthet kvar. Som en kung reser han sig från sin plats, strövar fram mellan bilarna (det har kommit fler bilar nu). För att visa sin makt lägger sig hanen Mitt på vägen, mitt emellan bilarna. Till och med guiderna är exhalterade! I gräset ett par meter bort ligger ett Lejon till och dåsar, men vi ser inte så mkt av det.

Efter ett tag lämnar vi de trötta Lejonen och kör vidare. Vi ser Lejon vid fler tillfällen, men nu ä

r vi på jakt efter en leopard eller en geopard! Vi letar och letar. Utefter vägen hittar vi flodhästar som ligger på rygg i små vatten pölar – njuter och svalkar sig. Vi ser fler elefanter, buffalos, Pumba grisar, 2 noshörningar på väldigt nära avstånd och prärie hundar. – Men inga gul prickiga djur. Erik tröstar oss och säger att vi faktiskt redan har haft en väldans tur som sett så många lejon och flodhästar på land och noshörningar. Leoparder och Geoparder finns nästan inte i denna parken. Så vi kör mot grindarna igen.

Transporten mellan kratern och grindarna är ca 45 min körning i upp och ner terräng. Vi sitter lite lomulna i bilen och säger inte så mycket. Killarna i bilen sover – mamma tittar ut genom fönstret till vänster. Plötsligt stannar bilen – Jag tittar ut och skriker Waow! och ser en En leopard hoppa ut precis framför bilen, tvärnita och hoppa tillbaka in i Snåren igen!

Leoparder ser man nästan aldrig! Dagtid ligger de högt uppe i träden och väntar. De kommer ner när de jagar i skymningen. Men nu fick jag se Leoparden och lyckades därmed att pricka in “the Big 5” ( Lejon, Buffalo, Elefant, Leopard och Noshörning) på en och samma dag. Erik säger att det aldrig har hänt honom under de 6 år han har jobbat som guide.

Själaglad och nöjd med Ngorongoro resan – kryper jag nu till sängs med löfte till mig själv om att nästa safari blir en minst 5 dagars!Imorgon åker jag och Mamma till Dar es Salaam. Vi skall bo hos Father Brian som jag och Miriam träffade via två holländare förra året. Father Brian är pastor och har nyligen startat upp ett sjukhus i Dar – inriktat på vård av kvinnor, graviditeter och förlossningar. Mamma är ju sköterska så hon är eld och lågor!

Tanzania

En tidig morgon ledde till en sen kväll. Jag och mamma dunsade trötta in på Meru INN i Arusha. Vägen från Nairobi var fruktansvärd. Men Staten har anställt kineser till att förbättra den.

Vi stannade i Namanga hos Solomon som jag träffade sist jag var i Tanzania med SCC. Efter ett oändligt köande i passkontrollen fick vi möta honom, hans fru och deras 6 barn. Solomon är ordförande i SACCO’s Namanga, men oxå kameltränare.

Solomons fru, Mama Susan berättade för oss om hur det är att leva i Namanga. Staden är delad mitt i itu av gränsen mellan Kenya och Tanzania. Folket här känner sig dock som Namangianer mer än som Kenyan el Tanzanian. De har möjlighet att delta i folkomröstningar i båda länder, men de flesta här verkar inte tycka att politik är någonting man beblandar sig i. De beslut som fattas i Nairobi och Dodoma påverkar inte deras liv i Namanga ändå säger de.

Vilda djur däremot – eftersom de lever mitt i naturen, är massaierna ständigt på sin vakt mot vilda djur. Namanga tillhör inte en nationalpark, men ändå strövar här Buffalos, Lejon, Geoparder, Leoparder och Elefanter vilt omkring utanför husen. Inne i staden är man skyddad mot dem i och med ljusen och oljudet. Men bara ett par 100 m utanför bor folk i traditionella bomas. De ringar in sina små lerhus med höga taggiga buskar för att hålla lejonen utanför.

Oftast kommer de vilda djuren på natten. Masaierna har då krigare ute som håller vakt och skyddar folket mot djuren. Krigare blir man vid 13 års åldern, strax efter omskärelsen. Man tränas och trimmas till att bli en Moran (färdigutbildad krigare). Som lärling blir man utbildad i allt om naturen och djuren som finns runt dem – från vlka växter som är mediciner och vilka som är giftiga till vilka spår vilket djur lämnar efter sig, hur man dödar dem och hur man flyr undan dem – man dödar bara om man måste. Moraner är alltid i tjänst. När någon är i fara ropar de på moranerna och de kommer springandes- det är deras uppgift att offra sitt liv för att rädda dem som är i fara.

Moran är man fram tills man skaffar sig barn. Då slipper man ta sitt ansvar som krigare och kan i lugn och ro pensionera sig som familjefader.

Oroligheter i Nairobi

Ja, det har fallit handgranater över Nairobi. Ca 70 personer skadade och 6 personer omkom i måndags kväll.

Tidigare har jag skrivit om folkomröstningen om den nya konstitutionen. I måndags hade NEJ-sägarna ett möte i Uhuru parken, som ligger mitt i Nairobi. Mötet slutade vid 6-tiden, men en pastor stannade kvar och predikade. Strax efter 6 smällde första bomben och efterföljdes strax av ytterligare än.

Det råder väldiga diskussioner om vem som ligger bakom. Kan JA-anhängare ligga bakom attentatet – eller är det en konspiration från den kyrkliga NEJ sidan?  Daily Nation skriver att trots att folk blev skadade vid första tillfället uppmanade pastorn folksamlingen att stanna kvar och lyssna till honom.

Vem som ligger bakom vet man alltså inte än – ingen verkar ha givit sig till känna. Huruvida någon någonsin kommer att hållas ansvarig för det, verkar bero på VEM det är som är ansvarig. Skulle det vara en högt uppsatt politker (vilket inte är omöjligt enligt vad som sägs i folkmun) så lär denne passara GÅ utan att behöva hamna i fängelse.

Jag och mamma är helt utan skador vad gäller det som har hänt. Vi bor ca 3 km från Uhuru Park – Vi hörde smällen, men ska ärligt säga att jag trodde det var ett bildäck som smällde. Jag tyckte det var en otroligt korkad chaufför som lyckades smälla två däck på mindre än 5 min mellanrum.

Vad jag har hört av mina vänner här i Nairobi så är det ingen som har direkta anhöriga bland offren, vilket är en lättnad.

Är det höst nu? Mitt i juni…

Det är kallt i Nairobi nu – vet att ni säger det är kallt i Sverige också, men där är iaf husena isolerade. Här blåser det rätt in.

Ja, jag är lite förkyld och därför lite kinkig. =) Sitter med slutrapporteringen från Kericho och tänker att tiden går fort.

Idag är näst sista dagen på den här veckan. Mamma kommer på lördag morgon. Då blir det 2 v semester för min del. Vi ska turista i Nairobi – äta på God restaurang, klappa Giraffer och vara hemma på balkongen, se solnedgången och dricka rödvin (inte sitta inklämd i en matatu som jag vanligt vis gör vid den tidpunkten).

Är inneboende hos en kollega som är i Sverige nu. Det är lite annorlunda mot att bo i Donholm.

Jag har ett eget rum, en egen säng (som jag inte måste bädda upp och lägga under soffan), en riktig spis och bad rum med varmvatten som inte ger elektriska stötar.

Det kommer en städerska en gång i veckan som städar och tvättar. Då får man plocka undan det man vill ha kvar – hon slängde mina groddar som jag låtit växa =)

När jag och mamma är klara med Nairobi är tanken att vi tar en buss mot Tanzania.

Vi kanske stannar förbi Min gode vän Salomon Massai som är kameltränare i Namanga. Vi kanske stannar i Arusha och äter frukost på den superlyxiga restaurangen som jag och Mirre åt på. Vi kanske stannar till i Moshi och njuter av utsikten av Kilimanjaro, kanske åker upp och tittar på ett och annat vattenfall, äter lite bananer och mangos (med chili).

Ska bli skönt med lite semester – ska bli fantastiskt att få hit mamma och få ”visa henne runt”.Vi avslutar naturligtvis resan med en koksnöt på Zanzibar innan mamma åker hem och jag tar bussen tillbaka till Nairobi – för att sedan kasta mig på ett flyg till Uganda för att jobba en vecka till.

Praktiken går mot sitt slut, men jag har 5 veckor kvar i Kenya. Jag tänker njuta av dem – antingen på praktiken – för den är fortfarande lika rolig (även om jag var lite gnällig i början av inlägget – det känns väldigt mycket bättre nu när jag tänker på värmen i Tanzania) eller på någon av de organisationer jag har fått kontakt med.

Jag gillar att vara här och jag trivs väldigt, väldigt bra.

Bland Packåsnor och gräsrotsbönder

Har som skrivet varit ute bland farmare och snackat med organisationer. Gör en organisations profil av de partner som är inkluderade i FOPA-projektet.

FOPA-Projektet är ett gräsrotsbaserat program där SCC här uppe i Kericho (bland berg och troll) samarbetar med lokala cooperativa organisationer. Vad FOPA vill göra är att hitta svaga broar i organisationen och sedan förbättra dem.

Många av dessa cooperativ fungerar, men de lever på smärt gränsen och är väldigt känsliga marknaden och mot klimat förändringar. Genom att effektivisera organisationernas arbete, öka deras produktion och fokusera den mot marknaden gör man cooperativet mer stabila.

I stabiliteten finner sedan bönderna en trygghet. En stark organisation kan leta efter bra marknader där priserna på varorna ligger i nivå med vad cooperativet önskar. Ofta säljer bönderna vad de har till det pris som köparen vill betala. Cooperativet kan hjälpa till med att leta upp marknader på andra sidan kullen som har större efterfrågan på t- ex på tomater. Bönderna kan då slå sig samman i kooperativet och transportera sig dit för att sälja sina grödor till högre priser.

En stark organisation kan även utbilda sina medlemmar i hur man tar hand om sina djur, vad för mat och mineralersom bör ges och hur man utvecklar sin farm till att producera mer mjölk. Även om man som afrikansk bonde har haft kor hela sitt liv, finns det kunskapsluckor om djurskötsel att fylla. Det gäller inte bara mat och skötsel utan även vaccination och uppfödning. Ofta korsar man kon med granntjuren och efter ett par år är inaveln ett faktum. Artificiell inseminering introduceras nu av cooperativen för att blanda ut blodet lite.

Ensam är inte alltid stark och har man som bonde en produktion som inte ger mer än 10 L mjölk om dagen är det inte lätt att komma någonstans. Vad kooperativen gör är att de samlar ihop mjölken och transpoterar den till mjölkproducenter (typ ARLA). Att som bonde själv konka 10 L eller betala dyr transport till producenten är ingen större mening. Men tillsammans är man starkare. Kooperativen kontrollerar även mjölken och kyler den så att den håller kvalitet.

Men mjölken måste ta sig till Kooperativet på något sätt. I vissa fall hjälper man till med transport och har uppsamlingsplatser dit bönderna kan ta sig. Men i andra områden är vägarna så dåliga, eller snarare så obefintliga att det inte går att ta sig fram med fordon. Här använder man sig istället av Åsnor. Dess åsnor är inte alltid så dumma som de ser ut – de blir på morgonen packade med mjölk och lär sig själva gå en rutt på 2 timmar fram till kooperativet där de blir avlastade. Sedan går de hem igen…

FOPA-programmet är i sin startgrop. Nu skall enkäterna från bönderna läggas in i SPSS databas för att få en struktur på vad för problem organisationerna möter (måste lära mig det där programmet ordentligt nu).

Gillar programmet – gillar att träffa bönderna – gillar att jobba på landsbygden, även om maten är kass, “toaletten” (läs det äckliga hålet i marken) är vidrig och electriciteten obefintlig.

Men jag har ju en mac med 7 timmars batteritid – så jag klarar mig 😉

Detta är sista gången jag…

… äter frukost med både mamma och pappa en helgdag (imorgon är det ju vardag)

… rider med mamma

… rider över huvudtaget på mina hästar

… lagar mat vid den här spisen

… mockar i stallet

…handlar på Coop

… busar med Alison…                                            … på TRE månader

Jag tycker det är jättejobbigt att tänka så! Vill inte göra det, så jag försöker låta bli. Jag slutar nu att tänka så.

Det är antagligen oxå sista gången jag kommer frysa om fötterna, äta mango som egentligen inte smakar någonting och framför allt är det sista gången på evigheter som jag behöver tänka på skoluppgifter och ”papers” som skall in innan deadline!

Det ska bli sköööönt att praktisera – arbeta på riktigt!

Jag har en bostad nu via Michaels kompis Melanie – en tysk tjej som är ute och reser. Hon jobbar i Nairobi men är som skrivet inte där nu så jag har fått tillåtelse att bo i hennes lägenhet. Vet inte riktigt var på Kartan den ligger, bara att det är på Öst-sidan om Nairobi (Eastland). Jag kommer att jobba på väst sidan ( Spring Valley) så det blir att korsa hela stan i rusningstrafik på morgonen…

Men när jag nu kommer upp på onsdag morgon så har jag 5 dagar på mig att orientera mig innan jag börjar jobbet den 12e.  Det är gott om tid att lära mig hur Matatu (kollektivtrafiken) fungerar, vad allting kostar och hur mycket solkräm jag måste ha med mig i handväskan.

Sooolen….

Kollade in vädret igår – 27 grader heeela veckan. Regnade lite igår, men nu är det strålande sol =)

Men innan jag åker har jag fortfarande lite sista saker att göra. Häststaketet är inte klart. Blev sjuk mitt i allt röjsågande och trädvältande. Så innan jag packar klart nu, skall jag dra på mig min overall och ut och slå ner stolp. Pappa är hemma nu oxå så han håller mig sällskap ute på åkern!

”…harvar, sår poch plöjer, mockar, gräver och bär.

Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.”

Måste säg att jag älskar det. Inte bara Astrid Lindgrens rader, utan själva arbetet utomhus oxå faktiskt! Det är ju natt och dag mellan att vara bonde och vara akademiker, men mitt mål i livet är att kombinera dessa två! Det måste gå!

/E

Nej – jag har inte börjat packa än…

… jag har tänkt på vad jag ska ha med mig, men vet i nuläget att det är för mycket grejer jag vill ha med mig i jämförelse med hur mycket jag borde ha med mig.

Är svårt att veta hur jag ska packa – tidigare resor har jag tänkt ”så lite som möjligt”. Men under de resorna har det varit okey att se ut som en hippi. Om jag nu skall på praktik bör jag kanske tänka mer på det yttre och inte använda samma byxor i en vecka, för att sedan tvätta dem och använda dem igen.

Samtidigt är det en konst att klä sig så man inte blir rånad står det i Lonely Planet… Jag tänker då ; Inga klockor – bara lokala smycken och prylar. Smällt in i samhället och lek att jag bor i och kan ALLT om Nairobi.

Undrar hur man säger ”Jag har redan blivit rånad en gång idag” på Ki-Swahili…? – Föreställer mig att det är en fras som kan få en avtrubbade tjuv å nöja sig med bara lite kontanter och inte bekymra sig om att leta efter kreditkorten.

Kommer ha 3 kreditkort med mig – det känns lagom. De väger ju ingenting. Kommer inte ha några pengar på dem alla, men tänker att om jag blir av med något kort (läs NÄR, inte om) så kan jag iaf ta en taxi till Ambassaden för att beklaga mig. –  Fan – inser nu att det kan jag ju inte alls eftersom bilarna i Nairobi säker inte tar annat än cash… Jag får köra med extra pengar i BHn. Går ju att ta taxin till en bankomat oxå.

Att packa för 3 månader tar sin lilla tid och jag tror jag måste filosofera över vad jag ska ha med mig ett litet tag till. Vill veta vad jag ska packa innan jag börjar packa. Påminner om min  gode barndomsidol Nalle Puh som säger :

”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.”

Har ni förslag på praktiska saker man ofta glömmer så kommentera det gärna.

Mycket mer informativt kommer jag nog inte skriva på denna sida. Det är klart att händelserna blir mer intressanta när jag väl kommer till Afrika (sitter i Blekinge nu…å har fruktansvärd träningsvärk redan efter att ha jobbat med motorsågen i hästhagen idag…)

Jag hälsar er välkomna att läsa och kommentera min blogg – om det så bara är att ni tänker på mig ibland. De kommentarer kan vara de mest önskvärda då man är på resande fot. Jag skall försöka hålla bloggen fri från åsikter och Erica-propaganda och mer bara skriva informativt om hur mina dagar på SCC ser ut. Men jag räknar inte med att kunna upprätthålla det, så bli inte förvånade om det ni läser är hyfsat ”Erica-färgat” 😉

Vänligen Erica