Ett halvår till i Afrika

Åker till Afrika igen på fredag och stannar till februari någonting =)

Kommer blogga på www.ericainafrica.wordpress. com

VARMT VÄLKOMNA!

Hem ljuva hem

Det var med glimten i ögat jag satte mig på flyget från Nairobi. Har haft 3 äventyrliga månader i Kenya.

Vad som mest har färgat mina upplevelser är och förblir de människor jag har träffat. Bröderna Fred och Mike som tagit sig an mig som sin syster. Deras bakgrund på SOS Barnbyar är en fantastisk historia och det gör mig glad när jag ser organisationer som fungerar så bra. Visst har även SOS sina problem, men de alla de människor jag har träffat som är uppvuxna på barnhemmet är fantastiska exempel på hur bra det kan gå bara man har rätt inställning till VARFÖR man startar en organisation.

Andra bra minnen är även naturen i Rift Valley. Mina 3 veckor med killarna på SCC i Kericho var grymt roliga!

Vi åt ugali och Kyckling i Koriander var som varannan dag, tillagad av lokal befolkningen och denna skrålmåltid för 5 pers kostade tot 50 kr… Äta med händerna gör maten lite godare!

Sedan har vi naturligtvis oroligheterna; Bomben i Uhuru Park, Bomberna i Uganda, Skottlossning i Buruburu, Bilolyckorna utanför huset i Donholm. Detta är händelser som gör att man inser att Nairobi är en stad där saker och ting händer. Jag kände att jag verkligen levde mitt i verkligheten. De saker som sades på nyheterna var händelser som skett runt hörnet. Det gör att jag känner mer respekt för folket som verkligen bor där på heltid, mer respekt för alla dem som inte har en flygbiljett hem till mamma och pappa i Sverige.

Vad jag kommer sakna från Nairobi är Frukten och möjligheten att alltid kunna köpa den på gatorna för en billig penning. Jag kommer även sakna vardags-spänningen som finns i en storstad. Det händer alltid någonting, varje dag som får en att tänka till och fundera. Om det så är två travande hästar mitt i afrikas rusningstrafik, eller ett leende från en ”mama” som  tacksamt tar emot ett par shilling för en grillad majskolv. Ok, ska jag vara helt ärlig så kommer jag även att sakna hur lätt det är att snacka sig till saker och ting. Kenya är ett land som verkligen inte har några fasta regler eller priser, eller normativiteter. Det går att snacka sig till ALLT och ofta räcker det med att bara vara trevlig och omtänksam för att få det man vill ha. Det kan ta ett par extra minuter, men i slutändan är man båda två tillfredställda och glada. Jag fick min vara för mitt pris och försäljaren fick sin vara såld för ett hyfsat bra pris+ en liten pratstund och information om hur livet är i Sverige. Jag kommer även sakna bussystemet – matatusar som ständigt går – man behöver aldrig vänta på dem!

Men ok – vad jag MEST kommer sakna är den natur som finns där! Djuren! Aporna i träden, gecko-ödlorna i rännstenen ( som jag alltid tror är ormar, trots att det inte finns några ormar i Afrika),

Vad jag inte kommer sakna är avgaserna – fy farao. Inte heller det evinnerliga tutuande som ständigt hörs.Inte den inhemska diskrimineringen av lokalbefolkningen som finns. Ex att jag som europe inte behöver betala inträde på baren, genomgå säkerhetskontroll, visa upp mitt innehåll i väskan etc. Jag kommer inte heller sakna gatubarnen som kommer och frågar efter pengar till mat.

Vad jag uppskattar med Sverige är friheten. Att kunna ta en promenad i skogen med hunden och inte behöva vara rädd för rövare eller djur. Att kunna ligga och sola (nej, det GÅR inte att sola i Nairobi och JA jag är nog den vitaste svensken den här sommaren) och slappna av. Nu när jag är hemma så inser jag att jag i Nairobi ständigt har varit på min vakt. Det skall bli skönt att kunna gå på gator och torg och kunna känna mig avslappnad och trygg – att kunna sitta i en park med vänner och dricka lite vin och ”bara få vara”.

Jag är hemma i Karlshamn nu till och med Augusti ut och kommer jobba på Postens Företagscenter precis som alla andra år. Det är inte sista gången jag är i Afrika – nya planer smids redan. Saker och ting är nästan bokat, men än så länge för osäkert för att sprida med vinden. Vad jag vet är att jag med säkerhet åker tillbaka

– Varför? Hm… Därför att östra Afrika är en fantastiskt plats som ger mig de prövningar jag behöver i livet för att uppskatta det jag har.

Bombattack i Uganda- Fotbolls VM slutar i tragik

3 min kvar av matchen och en bomb smäller av mitt i Kampala – huvudstaden av Uganda. Extrem gruppen al-Shabab har tagit på sig ansvaret för attacken och Kenya har tagit det säkra före det osäkra och höjt säkerheten i landet. Läs mer här

Fotbolls VM har nog aldrig varit så stort som i år. Även om det bara var Europa i finalen var Kenyanerna enormt engagerade. Själv satt jag på arenan KCC mitt i Nairobi och följde matchen mellan Spanien och Nederländerna. Det delades ut flaggor och supporter material – båda lagen hade sina supportrar där. Stämningen var på topp!

Dagen efter läser jag i tidningen att 74 personer i Uganda har omkommit i bombattack. Precis i slutet av finalen smäller det på 3 ställen nästan samtidigt. Samtliga ställen visade fotbollsfinalen och var fulla av fotbollsfan. Anledningen till attacken är att Uganda stödjer Afrika Unionens militära arbete med att stödja den splittrade staten i Somalia.

läs mer

En dag kvar i Kenya. Här händer grejer varje dag. Jag hoppas på att morgondagen blir lugn. Då tar jag flyget till London, hälsar på några vänner och sedan bär det av till Sverige på söndag för att träffa min älskade familj – och jobba på posten som alla somrar!

Vissa borde kanske inte få ha rösträtt

Har skrivit om folkomröstningen om en ny konstitution tidigare. Den är den 4e Augusti och det börjar dra i hop sig. Man vet fortfarande inte vem som är skyldig till bomb attentatet i Uhuru Park i slutet på Juni och man lär inte få reda på det heller.

Den nya konstitutionen har stöd från både England och EU. Något som både kritiseras och uppmuntras av Kenya. Samtidigt som man behöver support från andra länder, vill man inte att konstitutionen skall vara för mycket influerad av dem. MAn vill ha en kenyansk konstitution, frågan är väl vad det kommer innebära. läs mer

Vad som nu är på tapeten inför valet är den lönehöjning som Parlamentarierna i Kenya efterfrågar. de kräver av President Kibaki en lönehöjning på på 15 000 sek. Detta för att de skall känna sig bekväma med att kunna stödja presidenten i att rösta för Konstitutionen. läs mer

Jag träffade en journalist på ett fik i Nairobi häromdagen och fick en del uppgfiter bekräftade. Detta MP folk är i nuläget klassade som högst betalade politikerna i världen och har löner på ca 85 000 sek / månad. De jobbar 2 dagar i veckan. Lediga fredag till måndag. Börjar jobba 1.30 på tisdag, jobbar hela onsdag och slutar sedan vid lunch på tordag. Eftersom de anser sig jobba för staten har de även bestämt sig för att de inte skall behöva betala någon skatt.

Konstitutionen kommer ändra på dessa förhållandena, så att MP nu måste betala skatt. Det är en utav anledingarna till att MP vill höja sina löner. Så på sätt och vis blir det “mer jämlikt” med att alla betalar skatt, men samtidigt blir det ingen skillnad i statskassan… trots detta försvaras MPs krav på löneökning. läs mer

Studiebesök på kvinnohospitale

Har varit och hälsat på hos Fader Brian i Kibango som är ett område utanför Dar es Salaam i Tanzania. Jag och Miriam träffade f Brian när vi var i Tanzania och skrev uppsats förra året. Han var på då gång att bygga ett sjukhus strax utanför Dar.

När jag och mamma nu kommer tillbaka är sjukhuset klar (nästan) och i bruk. F Brian blir eld och lågor när vi visar intresse för hans arbete och ordnar med studiebesök på sjukhuset. Jag och mamma får vara med och väga bebisar och lyssna på rytmen från ofödda bebis hjärtan.

Sjukhuset har ett fokus på kvinnor, barn och förlossningar, men man tar även emot HIV- och malaria patienter. HIV är som jag tidigare skrivit ett stort problem i östra Afrika. Men man börjar jobba förebyggande emot det. På sjukhuset är HIV testerna och medicin gratis. Man har även infört som rutin att testa alla gravida kvinnor för HIV när de kommer till mottagningen. På så vis kan man jobba förebyggande och medicinera under graviditeten om mamman är positiv. På så sätt minskar man rejält riskerna för att barnet skall smittas.

Sjukhuset är privat och fristående från staten. Tyvärr innebär det att behandlingarna inte är gratis, folket i byn Kibango måste betala. Många har inte råd med sjukvård och i sjukhuset är sjuksängarna därför tomma. Pengar för att bygga sjukhuset är insamlat från Kyrkan och kristna i området av 480 miljoner T Shilling lyckades kyrkans församlingar samla in hälften (1000 T Shilling ca = 7 kr). Stora insamlingar har även gjorts av privata familjer i Holland.

F Brian gör försök i att införa ett försäkringssystem för folket i området, så att de kan komma och få den vård de behöver. Min tanke är att mikroförsäkringar är väldigt bra och jag skall göra vad jag kan för att koppla ihop Kibango med de undersökningar jag vet har genomförts i Kenya.

Into the Wild

Ngorongoro- dimma så tät att man inte ser mer än 30 m framför bilen. Klockan är 8 och det är svinkallt ute.

Vi är på väg till en av Tanzanias många nationalparker. Vad som är speciellt med Ngorongoro är att djuren lever tillsammans i en krater – Hyenor, Lejon, elefanter och antiloper – det är bara några av de få djur som finns att se. Trots att de är varandras fiender finns det en balans mellan dem som gör att Lejonen inte äter upp alla de andra.

Erik från IllMasai tourist company guidar oss runt kratern i 4W bil. Med oss i bilen har vi oxå Mike och Brian – två amerikanare som är ute på resande fot. Vi välkomnas in i parken av en GIGANTISK elefant som står en bit in i regn skogen och äter gräs. Ståtlig och lite mystisk.

Vi åker vidare och ser Gnuer (eller vad de nu heter – de där som springer som galningar och hoppar ner i vattnet –

De som gjorde att Lejonkungens pappa dog…ja, ni vet). De slår ofta följe med Zebrorna för att utbyta information med varandra. Zebror hör bra, men ser dåligt. Gnuer ser bra, men hör dåligt – tillsammans är de starkare.

Vi ser även noshörningar och flodhästar. Men jag känner efter ett tag att det är ju Lejon man vill se… vi åker vidare och visst får vi se lejon=)

Första tillfället ligger en hona på lur i gräset. En bit in i kratern står ett gäng gnuer och b

etar. De är iaktagna – Honan är mäkta fokuserad på hjorden av gnuer och zebror framför sig och strategiskt nog har hon lagt sig mellan djuren och vattenhållet. I lejonflocken är det alltid honan som jagar. Hon står ensam för käket och när hon har jagat ges maten till hanen. Inte förrän han har ätit sig mätt får hon tillsammans med valparna ta del av kalaset.

Tänker först att Shit vad häftigt – vi kommer få se en jakt här nu! – Sedan inser jag att det kommer bli en blodig jakt som kommer att sluta med inälvor på utsidan. Det är ju inte alls lika mysigt. Samtidigt är det ju mitt i naturen vi befinner oss – då skall man väl ta del av både den vackra och den hårda sidan.

Men djuren går sin väg utan att honan får en chans. Medans hjorden lugnt lullar ner till vattnet vänder sig honan och blänger på oss. Samtidigt kryper den klena stackars hanen fram ur gräset. Han ser verkligen ut att behöva ett mål mat och jag känner att fan… -det fanns rätt många zebror i hjorden ändå. En mer eller mindre hade kanske inte skadat – och om det blivit för blodigt hade jag kunnat sätta mig i bilen, hålla för öronen och blunda.

Under lunchen springer jag på Stephen, som jag och Miriam använde som tolk när vi var i Tan

zania. Han är reseledare för Jambo – tour och har ett gäng svenskar i gruppen. Vi småpratar lite och han berättar att djurlivet för lejonena är hårt. De är ca 90 st i kratern och nu när alla djur migrerar till Kenya är det tight om maten.

Vi möter fler lejon. Nästa hane som vi faktiskt nästan missar, ligger precis vid vägkanten, ja – vi kör nästan på honom! Vi är först på plats – inga andra Safari bilar är i närheten! Vid väggrenen ligger Han och sover i hoprullad precis som en katt.

Tittar knappast upp på oss när vi hojtar till Erik att stanna bilen och backa tillbaka.Det är en stencool fullvuxen Lejon Hane som ligger där – Han ha

r sår på kroppen och verkar ha varit i slagsmål nyligen – ett slagsmål han nog förlorade – En fd Lejonens konung.  Han är helt slut och bara sover och slickar sina sår.

Men även om han är sårad har han mängder med stolthet kvar. Som en kung reser han sig från sin plats, strövar fram mellan bilarna (det har kommit fler bilar nu). För att visa sin makt lägger sig hanen Mitt på vägen, mitt emellan bilarna. Till och med guiderna är exhalterade! I gräset ett par meter bort ligger ett Lejon till och dåsar, men vi ser inte så mkt av det.

Efter ett tag lämnar vi de trötta Lejonen och kör vidare. Vi ser Lejon vid fler tillfällen, men nu ä

r vi på jakt efter en leopard eller en geopard! Vi letar och letar. Utefter vägen hittar vi flodhästar som ligger på rygg i små vatten pölar – njuter och svalkar sig. Vi ser fler elefanter, buffalos, Pumba grisar, 2 noshörningar på väldigt nära avstånd och prärie hundar. – Men inga gul prickiga djur. Erik tröstar oss och säger att vi faktiskt redan har haft en väldans tur som sett så många lejon och flodhästar på land och noshörningar. Leoparder och Geoparder finns nästan inte i denna parken. Så vi kör mot grindarna igen.

Transporten mellan kratern och grindarna är ca 45 min körning i upp och ner terräng. Vi sitter lite lomulna i bilen och säger inte så mycket. Killarna i bilen sover – mamma tittar ut genom fönstret till vänster. Plötsligt stannar bilen – Jag tittar ut och skriker Waow! och ser en En leopard hoppa ut precis framför bilen, tvärnita och hoppa tillbaka in i Snåren igen!

Leoparder ser man nästan aldrig! Dagtid ligger de högt uppe i träden och väntar. De kommer ner när de jagar i skymningen. Men nu fick jag se Leoparden och lyckades därmed att pricka in “the Big 5” ( Lejon, Buffalo, Elefant, Leopard och Noshörning) på en och samma dag. Erik säger att det aldrig har hänt honom under de 6 år han har jobbat som guide.

Själaglad och nöjd med Ngorongoro resan – kryper jag nu till sängs med löfte till mig själv om att nästa safari blir en minst 5 dagars!Imorgon åker jag och Mamma till Dar es Salaam. Vi skall bo hos Father Brian som jag och Miriam träffade via två holländare förra året. Father Brian är pastor och har nyligen startat upp ett sjukhus i Dar – inriktat på vård av kvinnor, graviditeter och förlossningar. Mamma är ju sköterska så hon är eld och lågor!

Tanzania

En tidig morgon ledde till en sen kväll. Jag och mamma dunsade trötta in på Meru INN i Arusha. Vägen från Nairobi var fruktansvärd. Men Staten har anställt kineser till att förbättra den.

Vi stannade i Namanga hos Solomon som jag träffade sist jag var i Tanzania med SCC. Efter ett oändligt köande i passkontrollen fick vi möta honom, hans fru och deras 6 barn. Solomon är ordförande i SACCO’s Namanga, men oxå kameltränare.

Solomons fru, Mama Susan berättade för oss om hur det är att leva i Namanga. Staden är delad mitt i itu av gränsen mellan Kenya och Tanzania. Folket här känner sig dock som Namangianer mer än som Kenyan el Tanzanian. De har möjlighet att delta i folkomröstningar i båda länder, men de flesta här verkar inte tycka att politik är någonting man beblandar sig i. De beslut som fattas i Nairobi och Dodoma påverkar inte deras liv i Namanga ändå säger de.

Vilda djur däremot – eftersom de lever mitt i naturen, är massaierna ständigt på sin vakt mot vilda djur. Namanga tillhör inte en nationalpark, men ändå strövar här Buffalos, Lejon, Geoparder, Leoparder och Elefanter vilt omkring utanför husen. Inne i staden är man skyddad mot dem i och med ljusen och oljudet. Men bara ett par 100 m utanför bor folk i traditionella bomas. De ringar in sina små lerhus med höga taggiga buskar för att hålla lejonen utanför.

Oftast kommer de vilda djuren på natten. Masaierna har då krigare ute som håller vakt och skyddar folket mot djuren. Krigare blir man vid 13 års åldern, strax efter omskärelsen. Man tränas och trimmas till att bli en Moran (färdigutbildad krigare). Som lärling blir man utbildad i allt om naturen och djuren som finns runt dem – från vlka växter som är mediciner och vilka som är giftiga till vilka spår vilket djur lämnar efter sig, hur man dödar dem och hur man flyr undan dem – man dödar bara om man måste. Moraner är alltid i tjänst. När någon är i fara ropar de på moranerna och de kommer springandes- det är deras uppgift att offra sitt liv för att rädda dem som är i fara.

Moran är man fram tills man skaffar sig barn. Då slipper man ta sitt ansvar som krigare och kan i lugn och ro pensionera sig som familjefader.

Turist i Nairobi

Mamma är här! Det kändes fantastiskt att hämta henne på flygplatsen i lördags!

Hon har nu varit här i 3 dagar och vi har hunnit med Massor!

En god vän från Shelter Forum tog med oss till Mamba Place i söndags. Där träffade vi på krokodiler, strutsar och till mammas förtjusning en giraff!

Krokodilerna var helt enormt magnefika! Lata jäklar som bara låg och pöste, med huvudet på en sten, i väntan på att mat skulle komma. Middag serveras en gång per vecka och vi lyckades pricka in att komma just då.

Mamma är helt förtjust i giraffer och fick till sin förtjusning träffa och mata en 2 årig hane.

Väldigt väldigt snälla djur! Coola och graciösa! De måste ha en fantastiskt bra utsikt oxå!

Igår körde Farah oss till ett Elefantbarnhem! Helt UNDERBARA varelser! Vi åkte till David Sheldricks farm strax utanför Nairobidär man tagit hand om övergivna elefanter sedan 70 talet. Varje dag kl 11-12 öppnar man grindarna för befolkningen och för 30 kr får man se när elefanterna matas.

De får mat var 3e timme, dag som natt under 3 år. De sover inomhus i boxar och i varje box står en säng där en elefantskötare sover.

Elefanter är otroligt sällskapliga varelser och har här på farmen 24 timmars uppvaktning av personalen.

Skötarna måste även cirkulera mellan elefanterna när det gäller sovrutinen. Annars blir elefanterna för fästa vid en skötare och deppar ner sig totalt om denne skötaren inte dyker upp en dag…

Vi avslutade dagen på Karen Blixens museum. Fantastiskt hus!

Hon kom till Kenya 1914 efter att ha blivit bortgift med sin kusin. Hon behövde en adlig titel och kusinen behövde pengar. Äktenskapet höll i 7 hela år. Karen är väl känd i Nairobi för att ha anställt över 700 personer på sina kaffeodlingar ( som tyvärr gick väldigt dåligt). Hon bedrev även privat gratis undervisning för barnen  till arbetarna och såg även till att införskaffa medicin till allt och alla! Hennes college finns fortfarande kvar och drivs med inriktning på mat och kosthållning.

Karen själv dog i 70 års åldern. Hon var då stor kedjerökare och dessutom förgiftad av Arsenik som hon tog mot den Syfilis som hennes make smittade henne med då de var nygifta. Mot Syfilisen använde hon alltså 6 droppar Arsenik VARJE DAG i 40 år… Helt otroligt att hon blev så gammal som hon blev.

Imorgon reser vi mot Namanga och Tanzania. Väl där träffar vi Solomon – en väldigt trevlig Masai-man som jag träffade när jag var i Tanzania sist. Han är kameltränare i Namanga och har lovat mig att jag skall få träffa både fru, barn och Kameler!

Oroligheter i Nairobi

Ja, det har fallit handgranater över Nairobi. Ca 70 personer skadade och 6 personer omkom i måndags kväll.

Tidigare har jag skrivit om folkomröstningen om den nya konstitutionen. I måndags hade NEJ-sägarna ett möte i Uhuru parken, som ligger mitt i Nairobi. Mötet slutade vid 6-tiden, men en pastor stannade kvar och predikade. Strax efter 6 smällde första bomben och efterföljdes strax av ytterligare än.

Det råder väldiga diskussioner om vem som ligger bakom. Kan JA-anhängare ligga bakom attentatet – eller är det en konspiration från den kyrkliga NEJ sidan?  Daily Nation skriver att trots att folk blev skadade vid första tillfället uppmanade pastorn folksamlingen att stanna kvar och lyssna till honom.

Vem som ligger bakom vet man alltså inte än – ingen verkar ha givit sig till känna. Huruvida någon någonsin kommer att hållas ansvarig för det, verkar bero på VEM det är som är ansvarig. Skulle det vara en högt uppsatt politker (vilket inte är omöjligt enligt vad som sägs i folkmun) så lär denne passara GÅ utan att behöva hamna i fängelse.

Jag och mamma är helt utan skador vad gäller det som har hänt. Vi bor ca 3 km från Uhuru Park – Vi hörde smällen, men ska ärligt säga att jag trodde det var ett bildäck som smällde. Jag tyckte det var en otroligt korkad chaufför som lyckades smälla två däck på mindre än 5 min mellanrum.

Vad jag har hört av mina vänner här i Nairobi så är det ingen som har direkta anhöriga bland offren, vilket är en lättnad.

Är det höst nu? Mitt i juni…

Det är kallt i Nairobi nu – vet att ni säger det är kallt i Sverige också, men där är iaf husena isolerade. Här blåser det rätt in.

Ja, jag är lite förkyld och därför lite kinkig. =) Sitter med slutrapporteringen från Kericho och tänker att tiden går fort.

Idag är näst sista dagen på den här veckan. Mamma kommer på lördag morgon. Då blir det 2 v semester för min del. Vi ska turista i Nairobi – äta på God restaurang, klappa Giraffer och vara hemma på balkongen, se solnedgången och dricka rödvin (inte sitta inklämd i en matatu som jag vanligt vis gör vid den tidpunkten).

Är inneboende hos en kollega som är i Sverige nu. Det är lite annorlunda mot att bo i Donholm.

Jag har ett eget rum, en egen säng (som jag inte måste bädda upp och lägga under soffan), en riktig spis och bad rum med varmvatten som inte ger elektriska stötar.

Det kommer en städerska en gång i veckan som städar och tvättar. Då får man plocka undan det man vill ha kvar – hon slängde mina groddar som jag låtit växa =)

När jag och mamma är klara med Nairobi är tanken att vi tar en buss mot Tanzania.

Vi kanske stannar förbi Min gode vän Salomon Massai som är kameltränare i Namanga. Vi kanske stannar i Arusha och äter frukost på den superlyxiga restaurangen som jag och Mirre åt på. Vi kanske stannar till i Moshi och njuter av utsikten av Kilimanjaro, kanske åker upp och tittar på ett och annat vattenfall, äter lite bananer och mangos (med chili).

Ska bli skönt med lite semester – ska bli fantastiskt att få hit mamma och få ”visa henne runt”.Vi avslutar naturligtvis resan med en koksnöt på Zanzibar innan mamma åker hem och jag tar bussen tillbaka till Nairobi – för att sedan kasta mig på ett flyg till Uganda för att jobba en vecka till.

Praktiken går mot sitt slut, men jag har 5 veckor kvar i Kenya. Jag tänker njuta av dem – antingen på praktiken – för den är fortfarande lika rolig (även om jag var lite gnällig i början av inlägget – det känns väldigt mycket bättre nu när jag tänker på värmen i Tanzania) eller på någon av de organisationer jag har fått kontakt med.

Jag gillar att vara här och jag trivs väldigt, väldigt bra.